Jenny skriver en krönika

Då var det dags. Igen...

I form av en krönika i Expressen passar Jenny Strömstedt i generaliserande och härskartekniska termer på att dela ut en fet känga till en ytterst homogen gruppen cyklister. På temat har Jenny sen tidigare gjort sig känd genom att gå väldigt hårt åt alla cyklister i reportage i Nyhetsmorgon, i bloggar och på Twitter. Bl.a. efter det att en av hennes väninnors barn blivit blivit påkörd av en cyklist i Tantolunden. Att det sen handlade om en 2-åring som sprang ut på cykelbanan när föräldrarna inte hade uppsikt och att den påcyklande marodören var en äldre dam som cyklade på cykelbanan hör liksom inte till saken. Alla cyklister fick stå till svars, och framför allt de här lycraklädda männen på sina snabbcyklar som vi ser överallt. Begreppet Cykelkriget myntades av Jenny och TV4. I en sällsynt onyanserat inslag i Nyhetsmorgon passar hon och Steffo Törnqvist sedan på att spy galla över allt som har med cyklister att göra. Ett beklämmande, men tyvärr inte allt för ovanligt grepp.

Nu har Jenny skrivit en krönika i Expressen. Just krönikan är ju en väldigt tacksam form att föra ut sina åsikter i eftersom du inte behöver grundlägga dina teser eller åsikter på något sätt. Du behöver inte föra ett resonemang, utan det räcker med att tycka. Skriver du en debattartikel måste du vara beredd att försvara ditt resonemang, men det behövs inte med en krönika. Och om det visar sig att du tänkt väldigt snett kan du ju alltid säga: "Men hey, det var ju bara en krönika...". End of discussion.

Nåväl. I sin text använder sig Jenny av hela sin arsenalen av härskarteknik, förlöjliganden och generaliseringar som bara en lite von oben-journalist från söder kan komma undan med. Redan i krönikans titel, "Cyklister – vårt mest humorbefriade släkte" slår hon an tonen. Tycker du som läser att det är något fel på det hon skriver, är du ju bara en del av det humorbefriade släktet. Hon accentuerar sedan detta ytterligare genom att slå fast att cykelmännen är de mest lättkränkta av de alla. Och med det är jag redan från början liksom diskvalificerad att tycka något om hennes krönika, för då bevisar jag ju bara hennes tes. Smart!

Sen fortsätter det med det vanliga: "blöjbyxor", "spandex", "30000-kronors hojar" och alla dessa saker som måste vara med när det skrivs om cyklister. Jenny räknar upp ett antal beteenden som inte alls skulle ifrågasättas om det rörde sig om bilister, men när cyklister visar upp samma beteende är det inte okej. Vi har den anekdotiska bevisföringen ("en kompis råkade minsann ut för...") och generaliseringarna (här i formen av "jag vet att jag generaliserar, men..."). Någonstans försöker Jenny ha en poäng som går ut på att icke-cyklister måste börja förstå cyklister. Men det är mest ur perspektivet att alla cyklister är dumma i huvudet och att icke-cyklister måste börja ta det med en klackspark. Ungefär som man skulle behandla små frustrerade barn. Poängen går dock förlorad i den något röriga texten.

Slutklämmen, den är så bra att jag nog måste citera den i sin helhet:
Fast de jättejättearga, cykelmännen som möjligen tar sig själva på lite för stort allvar, är kanske inte mottagliga för hejarop. Då finns det en annan lösning: Man tar ett spelkort och sätter fast det på bakre ramen med en klädnypa så att kanten precis når ekrarna. Sedan trampar man upp farten och lyssnar leende på det smattrande ljudet av barndomens frihet och lycka. Att cykla.

Och här någonstans tror jag att vi börjar närma oss pudelns kärna. Om vi bortser från generaliseringen och förlöjligandet kan vi här skymta problemet: Jenny, och många andra med henne, tar överhuvudtaget inte cyklismen på allvar. Det är ingen riktig trafikgrupp och har inga riktiga behov. Att cykla är bara ett ställningstagande, cyklister har aldrig bråttom och i grund och botten vill ju alla cyklister egentligen ha en bil.

Absolut en tragisk och hemsk händelse (som jag nämnde ovan). Men jag tror inte att den äldre kvinnan körde 50 km/h på en tävlingscykel. Och om Daisy hade blivit släppt att leka vid en bilväg och blivit påkörd av en bilist, hade det nog snarare varit hennes föräldrar som varit de ifrågasatta.

Nej Jenny, jag är inte det minsta kränkt av din text. Kanske lite matt och trött. Lite matt och trött på att få den här typen av texter och tyckanden uppkörda i ansiktet samtidigt som jag faktiskt försöker samsas därute bland cyklister, fotgängare och bilister. Det enda den här typen av texter gör är ju att spä på fördomar, öka oförståelsen och oviljan att samverka.

På vilket sätt förväntar du dig att din krönika skall förbättra situationen?