Domen

"Hade jag inte sett födelsenumret hade jag nog gissat på att du var runt 65 och arbetat med målning eller något liknande arbete i hela ditt liv" - neurokirurgen som tittar på mina nackröntgenbilder.

Ja, så löd alltså dagens kanske inte allra positivaste uttalande. Jag har alltså träffat neurokirurg #2 på Stockholm Spine Center idag. Dvs. han som utför den typen av operationer som jag skrev om här. Då jag de senaste 2 veckorna faktiskt upplevt att det hela gradvis blivit mycket bättre (bortsett från magproblem och en kort mancold i förra veckan) förväntade jag mig att vi nog skulle komma fram till att hoppa över operationen nu. Och mycket riktigt blev det så. Finns det inte svåra smärtor eller känselbortfall/nervdöd utför man inte operation. Inte ens i förebyggande syfte. Så ur det perspektivet var ju allt bra. Givetvis skönt att det inte finns behov av att gå in i nacken och ryggraden med en skalpell liksom.

Trängd nervrot

Men så var det ju det här med uttalandet ovan. För i samma sekund som han säger att vi inte gör någon operation nu, säger han dessutom att han tyvärr tror att vi kommer att behöva ses igen. Kanske inom ett år, kanske inom 3 år, 5 år eller så. Kanske aldrig, men förmodligen. Och det är ju mindre kul att höra. Tydligen är mina ryggkanaler så pass trånga redan nu, vilket normalt sett åldersrelaterat men i mitt fall förmodligen beroende på min Bechterew, att det är troligt att problem kommer att tillstöta igen. Minst plats är det mellan C7 och C6 på höger sida, där degenerativa förändringar kombinerat med ett diskbråck givit de problem jag haft nu. Men det är nästan lika trångt på andra sidan och dessutom mellan C6 och C5. Inte hela lysande framtidsutsikter alltså.

Så det är bara att ställa in sig på att jag någon gång i framtiden behöver karvas lite i. Men det går ju fort med utvecklingen idag så det kan ju vara troligt att det då finns ännu effektivare och smartare operationsmetoder. Typ att det går att teleportera ut bråcket och pålagringarna. Eller skicka in en sån där lite förminskad sond med förminskade människor i som i Den fantastiska resan. Det skulle ju faktiskt vara så ballt att det var värt det.

Men nu ska jag försöka vara tyst med det här om nacken och diskbråcket ett tag. Eller, jag hoppas verkligen att jag inte får någon anledning att tala om det på ett bra tag. Den dagen, den sorgen.

Nu kör vi!