Nja... Har väl fått svar på magnetkameraundersökningen nu. Och det var väl kanske inte direkt upplyftande. Eller så beror det kanske på hur man ser på det. Ur ett perspektiv är det ju skönt att få reda på vad det är... och inte att det är något annat än det jag trott (typ en tumör på ryggraden) eller att undersökningen inte hittat något alls där och att vi skulle vara tillbaka på ruta ett.
Näe, så var det inte utan det var mycket riktigt ett diskbråck. Och ett ganska rejält sådant tydligen. Sitter mellan C6 och C7 och förklarar fullt ut mina smärtor. Efter det utlåtandet från min ortoped gick det väldigt fort med remiss och tid hos nackkirurg vid Stockholm Spine Center (tack för det privata sjukvårdsförsäkringen). Så på måndag ska jag få träffa en Peter för att prata om vidare behandlingsmöjligheter. Förmodar att det antingen handlar om alternativ smärtlindring (den Citodon-dos som jag går på nu vill jag inte hålla på med länge till) alternativt operation.
Och jag vill ju bli bra, för det här pallar jag inte med. Men jag vill verkligen inte operera mig heller. Det här med steloperation, 4-6 veckors sjukskrivning och 6-12 veckors konvalescens passar liksom inte riktigt in i planen. Men jag kämpar på. Det som händer, det händer. Och ibland händer skit...
Det positiva nu är att träningen funkar ok. Håller inte riktigt uppe volym och intensitet men det går hyfsat i alla fall. Träningen är det enda tillfällen då jag i princip är helt smärtfri och det känns helt fantastiskt. Det måste väl vara endorfinerna eller nåt. Och så har jag ju faktiskt fått ok från svenska hockeylandslagets chefsläkare (vars dotter går i samma klass som min dotter); "gör det inte ont är det bara att köra på". Hade jag inte haft den möjligheten vet jag inte var jag hade tagit vägen. Då hade jag nog varit deprimerad på riktigt. Tur att jag till det dessutom har världens bästa fru och barn.
Nu kör vi (vidare)!
- Posted using BlogPress from my iPad
No comments:
Post a Comment