Om det här med att träna mycket... Del 1

I serien "blogginlägg som jag länge tänkt skriva men inte riktigt fått tummen ur att fixa" har nu turen kommit till en utläggning om det här med att träna mycket. Det har väl förmodligen inte undgått många att jag tränar en hel del. En vecka med "lite" träning är väl runt 10 timmar och en mer volymintensiv vecka uppåt 20 timmar. Och då är inte jobbpendling inräknat eftersom jag inte längre räknar det vara "riktig" träning. När detta på något sätt uppdagas brukar känslorna och åsikterna gå heta. Av någon märklig anledning har väldigt många en åsikt om detta... och den är inte alltid direkt positiv om man säger som så.

Om det nu hade rört sig om att jag plågat djur, rånat gamla tanter eller knarkat 10-20 timmar i veckan hade jag nog förstått invändningarna. Men nu är det ju liksom inte riktigt det jag pysslar med, utan min fritidssysselsättning handlar om triathlon, företrädesvis på lång distans.

Men låt oss ta och bryta ner frågeställningen lite...

...men först en liten Disclaimer: jag pratar här ur ett generellt perspektiv. Det finns givetvis, som det finns till allt, undantag. Vilket gör att det jag säger inte är några absoluta sanningar. Visst finns det atleter som gör fantastiska resultat med till synes väldigt liten träning och visst finns det de som trots träning enligt konstens alla regler inte blir särskilt bra. Men för det allra mesta finns det en hyfsad korrelation mellan mängd och resultat och bara för att någon lyckats med något speciellt innebär det inte att alla kan göra det. Det är lite som diskussionen som uppkommer på HappyMTB varje år inför Cykelvasan: att Matthias Wengelin vann Cykelvasan 2009 på en CX (med rakt styre) tas som argument för att CX är ett jättebra cykelval till tävlingen. Mmm... men glöm då inte bort att övriga 9 segrare (herr- och damklass) inte kört med CX. Och vad det gäller triathleter som gör väldigt bra resultat med få (typ 10 timmar i veckan) träningstimmar är min erfarenhet att de oftast har ett mångårigt elitidrottande i grunden sen tidigare.

Varför tränar triathleter så mycket?
Oavsett om du håller på med triathlon på motionsnivå eller på professionell nivå går det inte att komma ifrån att det är tre ganska olika grenar som du ska bli bra på. Tre grenar som skiljer sig ganska mycket åt både vad det gäller rörelsemönster, engagerade muskler och grad av teknik. Och sålunda skiljer sig även sättet som du tränar grenen åt och dessutom har du inte någon direkt "hjälp" i någon gren av att träna en annan av grenarna. Ex. kommer du aldrig att bli en särskilt bra cyklist av att springa mycket, eller en bra simmare av att cykla mycket. Alltså krävs det regelbunden träning i alla grenarna för att bli bättre eller för att bibehålla en nivå. Och som regelbunden träning i en gren (oavsett nivå och gren) bör nog 3 pass i veckan ses som något slags minimum; typ snabbdistans (eller teknik), intervaller, långpass. Tre gånger tre är nio. Alltså nio pass i veckan för att bibehålla en nivå eller utveckla sig. Som en tumregel bara.

Stockholm Triathlon marknadsförs med den här gamla godingen igen. Gilla!

Så det ena svaret är att det "behövs". Ett annat svar är väl "för att vi kan". En träningsvecka på 20 timmar för en triathlet består t.ex. normalt sett av ca 6 timmars löpning, 9 timmar cykel, 4 timmar simning och 1 timme styrka. Ungefär. 6 timmars löpning på en vecka fördelat på 3-4 pass är inga egentliga konstigheter. 20 timmars löpträning på en vecka är det däremot inte många som skulle klara av utan att skada sig. Men som jag skrev ovan skiljer sig ju grenarna och träningen åt en hel del vilket gör att du kan hålla uppe betydligt högre mängd än om du "bara" skulle ägna dig åt en enskild gren. Hårda intervallpass i samma gren kan du normalt sett inte köra på varandra; men att ena dagen köra ett tuff intervallpass löpning och nästa dag motsvarande för cykling är inga större problem. Vid hårdare pass är det ju vanligtvis den muskulära återhämtningen som är begränsande.

Sen går det ju inte att komma ifrån att för att tävla på långa distanser krävs även träning på långa distanser. Det är liksom ganska logiskt att en tävling som för många sträcker sig 12+ timmar förmodligen blir lättare om man gjort några pass som är "långa". I alla fall om målet är satt något högre än att bara klara av loppet inom maxgränserna.

Och så diskbråcket igen...
Just nu är jag mest sjukt trött på små insinuationer om att diskbråcket (eller vad det nu är) skulle vara mitt eget fel och ett resultat av för hård träning. Rent medicinskt finns det inte något som stödjer något sådant och rent praktiskt är det nog så att de flesta som drabbas av diskbråck gör det pga brist på träning, dåliga gener och möjligtvis av vibrerande arbete.

Så diskbråcket hade nog dykt upp i vilket fall som helst. Men då på en småplufsig, fysiskt svag och allmänt deprimerad Mattias. Hade inte föredragit det. Alls.

Fortsättning följer...