Om det här med att träna mycket... Del 2

Fortsättning på denna post.

Förra posten försökte jag reda i lite allmänt varför triathleter ofta tränar förhållandevis mycket. Nu blir det nog lite mer navelskådande och självreflektion. Kanske någon känner igen sig?

Varför tränar du så mycket?
För att jag numera definierar mig själv som triathlet (förvisso på hobbynivå, men ändå hårt satsande och kanske inte helt oäven med tanke på min bakgrund), för att jag har förmånen att kunna, för att det är så otroligt roligt och för att jag är helt övertygad om att jag äntligen hittat till ett läge, såväl mentalt som fysiskt, som jag vill vara i. Jag vet att jag tjatat om det tidigare, men det tål ändå att upprepas, jag har aldrig mått så bra i mitt liv som jag gjort under de senaste åren.

Nu hade ju ovanstående kanske kunnat gälla även om jag nöjde mig med en något mindre träningsmängd. Men då har vi ju den här lilla grejen med min personlighetstyp också; jag gillar struktur, jag vill helst inte göra saker halvdant (det ska vara så bra som jag kan göra det) och när jag bestämmer mig för något gör jag det grundligt.

Så med det i åtanke är det kanske inte så konstigt att jag inte nöjer mig med att bara "klara av" en Ironman. Jag vill ju undersöka, inom rimlighetens gränser, hur snabbt kan jag köra, hur bra kan jag bli? Och det innebär då inte att jag tror eller tränar för att jag ska bli bäst i världen. Men däremot tror jag att det faktiskt finns en rimlig chans att inom några år gå under 10 timmar. Och det utgående ifrån min egen uppfattning om hur jag svarar på träningen, hur dedicerad jag är och vilka framsteg jag gjort hittills. Strävan är alltså att ge mig själv så goda förutsättningar som möjligt för att nå ett (förmodligen) nåbart mål.

Vissa renoverar en veteranbil från grunden, vissa tittar på tv, vissa spelar golf, vissa spelar bridge, vissa inreder och renoverar sina hus in absurdum etc. Oavsett fritidssysselsättning är den gemensamma nämnaren ofta ett stort intresse och tillfredsställelse med det man gör, i kombination med viljan att faktiskt bli bättre. Min fritidssysselsättning är triathlon, jag vill bli bra på det och eftersom jag inte har förmånen att vara en total naturbegåvning måste jag lägga ner en del tid på det.

The Festive 500: I år skickade Rapha ut sina märken ganska snabbt. Ser dock att min uppskattning av
15 000 "finishers" var typ 100% fel. Att vara en av 7357 i världen känns ju lite mer exklusivt i alla fall

Hur hinner du med?
I princip den vanligaste frågan. För det är ju det som de flesta brottas med; livspusslet. För egen del underlättar det väl att ha en stöttande och förstående familj, att "bara" ha ett barn och dessutom ett hyfsat flexibelt jobb. Sen är inte det hela anledningen, eller ens den viktigaste delen av anledningen. De viktigaste sakerna är nog planering och den egna viljan. Planeringen exempelvis som jag beskriver här. Eller planering genom att utnyttja de tillfällen som ges genom att t.ex. cykla eller springa till den där middagen du ska till (istället för att åka bil). Transportcykling och -löpning är perfekt för att få till längre pass, och allt som krävs är lite planering; en packad väska och duschmöjligheter vid ankomst. Att komma cyklandes eller springandes till en fest är dessutom en perfekt ice-breaker (för det mesta).

Sen är det ju det här med den egna viljan. Jag tror att det är väldigt få människor i världen som absolut inte hinner med att träna. Okej, alla kan nog inte köra 10-20 timmar i veckan, men viss tid går nog alltid att hitta. Och hur lätt man hittar den beror till stor del på den egna viljan till att hitta den. Visst måste jag välja bort andra saker; jag träffar väldigt sällan kompisar utanför jobbet eller utanför träningssammanhang (men jag cyklar ganska ofta med kompisar), biobesök, fredagsölar och sånt händer väldigt sällan. Mitt sömnbehov är ganska litet och helgerna innebär ofta tidiga morgnar för att hinna med ett antal timmar innan familjen kliver upp.

Jag tittar väldigt sällan på TV (annat än under trainerpassen). Och just det tycker jag kan vara intressant att jämföra med i sammanhanget. Förra året tränade jag strax över 600 timmar. En ganska hög dos för en "svensson", men inte heller en utmärkande stor dos för att vara en någorlunda seriös satsande triathlet. Utslaget över hela året blir det drygt 100 minuter om dagen i snitt. Den genomsnittliga tiden för tv-tittande förra året var 159 minuter per dag! Så att sitta i en soffa och titta på tv 2 timmar och 40 minuter per dag är inte konstigt. Men om du tränar och aktiverar dig fysiskt 1 timme och 40 minuter per dag... då är det minsann lite konstigt, knepigt och maniskt.

Min träningsplan och -filosofi bygger väldigt mycket på kontinuitet och på att alltid få till "något" i alla fall. Ibland hinner du inte med det tänkta passet; korta då av och kompensera genom att köra lite hårdare. Ibland känner du redan från början att kroppen inte riktigt är redo att köra det tänkta stenhårda intervallpasset; kör då lite lugnare och kanske kortare istället. Men sträva efter att göra något. Står det löpning på schemat så spring då i alla fall 30 minuter i lugnt tempo och se till att få cirkulation i benen. Min uppfattning är att återhämtning och vila blir betydligt bättre då. För att få kontinuitet gäller det då också att jag själv är ganska flexibel med tiden. Så om jag går upp och kör ett pass kl 6 på morgonen, eller kl 23 på kvällen så är det alltså för att hinna med att träffa familjen så mycket som möjligt, eller för att jag helt enkel inte hunnit med det tänkta passet någon annan gång under dagen. Jag har inte problem med någon av tidpunkterna. Andra verkar dock av någon anledning kunna ha åsikter om det...

Det här blev så pass mycket orerande att jag nog faktiskt får ta avslutningen i ytterligare en post. Tack för idag.

Ett helt vanligt cykelförråd i en helt vanlig cykelintresserad familj. Snart händer det saker med garaget!