Challenge Laguna Phuket [RR]

Sent omsider kommer här äntligen en rapport från den första tävlingen för säsongen 2015-16. Till råga på allt blev den ganska lång också. Precis som tävlingen.

Jag visst att det skulle bli varmt och att jag inte alls borde vara kapabel att leverera en helhetsprestation med tanke på att jag låg helt fel till i säsongen (egentligen hade jag väl knappt ens börjat nästa säsongs träning ännu). Men jag hade väl trots allt en förhoppning om att kunna göra något hyfsat och inte komma sist. Förra året var det väldigt många från TT som bröt tävlingen och min plan var väl att minst ta mig i mål i alla fall. Tid tänkte jag inte så mycket på men hade väl en tanke om att det skulle vara trevligt att kunna simma på runt 35 minuter, cykla under 2:45 och hålla mig springande i 5-minuterstempo. Att ta sig in på nedåt 5 timmar brukar normalt sett räcka långt under Challenge Laguna Phukets:s betingelser. Det skulle bli lite tuffare än så…

Pre-race
Vi checkade som vanligt in dagen innan. Det var 8 pers från TT som skulle köra; Emma och Mikaela i dam-PRO och så jag, Kalle, Gustaf, David, Joakim, Simon och Tommy. Två saker förvånades oss stort; dels att race briefingen var klar, tydlig och förståelig, samt att den påsen som kallades ”goodie bag” var nästan helt tom. Vi fick några rabattcheckar på ett lokal gym och ett race belt. Kan ju tycka att det är lite snålt med tanke på anmälningsavgift. Nu har jag liksom väskor så att det räcker och blir över, men om det här hade varit min första eller enda tävling av den här digniteten hade jag nog blivit lite besviken.

Vi passade även på att testa simbanan för att få lite känsla för saltvattensimningen och övergången (löpningen) till sötvattenlagunen där simningen skulle avslutas. Eller den pissljumna, kobrafyllda, sötvattendypölen som Nelker kallade den för. Jag tycker nog faktiskt inte att det var så farlig vad det gäller själva vattnet. Visst, en kallsup var nog inte att rekommendera och visst var det en känsla av dyvatten, men bortsett från det var nog det faktum att det handlade om just sötvatten som var den största grejen. Sötvatten i relation till att första delen av simningen gick i saltvatten. Känslan var alltså att benen sjönk som stenar jämfört med hur det var att simma i havet. Speciellt eftersom det handlade om våtdräktsfri simning. Så, ta det lugnt med löpningen och lite kraftigare benspark i lagunen var det vi lärde oss av testsimningen. Coach Ludde passade dessutom på att drilla oss lite delfinhopp för att på bästa sätt hantera den långgrunda stranden och de brytande vågorna.

Temperaturen dagen innan tävlingen - det blev ungefär lika dant på tävlingsdagen

Den vanliga synen innan start - notera att det inte fanns några ombytestält och inga påsar heller;
all utrustning förvarades vid cykeln precis som under vilken "budgettävling" som helst.

Tommy, David, Gustaf, jag och Kalle några minuter innan start.

Tävlingsdagen var varm redan från början. Väckarklockan stod på 4:00 och hotellet hade försett oss med frukostpåsar. Kl 4:30 gick bussen till tävlingsområdet Laguna (en dryg mil från Thanyapura). Jag kände mig ganska pigg och laddad; det blir ju nästan alltid så när det är dags för tävling. Efter den sedvanliga kollen av utrustningen i växlingsområdet (inkl. märkning av vader och armar med en tuschpenna som inte tålde vatten) åkte vi båt över lagunen till själva startplatsen. Onekligen en speciell känsla att åka båt i kolmörker och typ 25-gradig värme. Väl på stranden var det dags för lite lagbilder, insimning (det gick en del vågor) och lite starstruck moments när proffsen passerade. Strax efter det att solen visat sitt ansikte ovanför horisonten gick startskottet – kl 6:35

SWIM – 32:56 (1:43 min/100m, plats 142/582 efter simningen)
Det är något speciellt med strandstarter; kaosartat, total adrenalinkick direkt och liksom inget att vänta på, bara att ösa. Jag tycker att jag var bra med ner i vattnet och att de inledande delfinhoppen gick bra. Pulsen stack inte iväg och jag kom in i en bra rytm ganska omgående. Under hela havsdelen av simningen (ca 1200m) hittade jag ben att ligga på och var inte inblandad i några incidenter. Löpningen över sanden in till lagunen gjorde att pulsen peakade ganska rejält. Speciellt med tanke på att det var löpning i sand och en ganska kraftig puckel att springa över. Väl nere i lagunen var det bara att veva som fasen med benen för att inte sjunka. Det kändes som om jag låg lite väl till vänster (och ganska ensam dessutom), men om jag tittar på GPS-spåret ser det hyfsat rakt ut. Väl uppe på rampen och vid tidtagningsmattan konstaterade jag glädjestrålande att min klocka stod på 32 någonting. En betydligt bättre simning än vad jag vågat hoppas på!

Övergången från salt till sött

Nja... man kan inte alltid vara snyggast på bild.

T1 – 3:18
Inte supersnabbt… Jag fick i alla fall av mig det tighta swimskinet hyfsat snabbt. Sen var det den här saken med att få på sig strumpor för att undvika skavsår med tanke på all svett och fukt och handskar för att inte tappa greppet om styret i backarna. Hade även med mig armcoolers (alltså tunna armar att ta på sig) för att undvika att bränna mig, men det visade sig vara helt omöjligt att få på sig dessa på blöta armar. Eller så var det jag som var alldeles för otåligt. De blev kvar i växlingsområdet.

BIKE – 2:42:49 (33:17 km/h, plats 72/582 efter cyklingen)
Cykla kan jag ju hyfsat och det är något som jag faktiskt tror att jag gjorde riktigt bra under CLP. Tidsmässigt blev jag slagen av en handfull damproffs och ca 40 herrar (proffs inräknade) totalt. De längsta backarna hade jag cyklat innan så där visste jag vad jag hade att vänta mig. De brantaste vad dock en ny upplevelse.

Jag gick ut ganska lugnt för att hitta ett bra tempo som skulle fungera i värmen. Ganska omgående stötte jag på en del regelrätta partempon som jag irriterade mig rejält på. Bland annat ett tysk par som jag cyklade förbi, skrikandes ”No f**ing drafting!” och höll nästan på att köra av vägen i kommande kurva eftersom jag fokuserat så mycket på att vara arg. Sen tycker jag att jag hittade ett tempo som fungerade. Körde ganska omgående om Kalle och David som jag sett i växlingsområdet och som stuckit ut några minuter innan mig. Fokuserade på att hålla jämt tempo och att inte slarva med näringsintaget. Första halvan av banan var ganska ondulerad och med bitvis ganska dålig asfalt. Det mest spektakulära var väl motorvägsövergången, där vi fick hoppa av cykeln och springa med den på en bro över motorvägen. Ett kul inslag var också att vid varje skola så var alla elever utkommenderade för att heja på oss som tävlade; och det gjorde de med en väldig, nästan koreograferad, inlevelse.

Sammanbiten

Telefonstolpen i bakgrunden står alltså rakt, det säger lite om lutningen just här.

Sista rycket i sista riktiga backen, ivrigt påhejad av Lars F.

Andra halvan av cyklingen började med några riktigt brutala backar; inte längre än max 800m, men med över 20% lutning. Här såg jag många som hoppade av cykeln för att gå. Sen fortsatte banan ondulerat i några mil till innan det var dags för den avslutande brutala milen i Nai Thon Hills. Dock visste jag åtminstone vad som väntade mig eftersom vi cyklat där tidigare. Den första backen passerades utan större problem, bortsett från att jag höll på att bli påkörd av en fransman som zick-zackade sig fram i backen. Vid den andra backen var det återigen många som gick. Men inte jag; kände mig stark hela vägen och kunde visa upp mig från min bästa sida för den enorma TT-klacken som fanns på plats mitt i backen. Klara TdF-vibbar.

Slutligen blev det lite mindf**k ändå. När vi svängde in på Nai Thon-loopen så kom ganska omgående en skylt som visade 80km, alltså 10 km kvar (skyltmässigt). Alla milskyltar innan hade konsekvent visat några km kort och det stämde ganska väl överens med ryktet om att banan skulle vara ca 4 km kort. Detta eftersom jag dessutom visste att Nai Thon-loopen skulle vara ca 9 km lång (Strava-segment). Så när jag väl kommit ur den delen som jag cyklat tidigare trodde jag att det bara skulle vara några km kvar och lugnade ner cyklingen något och började trampa på höga växlar för att förbereda mig för löpning. Men det var det inte alls några få km kvar, det var snarare sex. Och eftersom det inte fanns några skyltar som räknade ner eller visade på hur långt det var kvar till växlingen på riktigt så tog jag av mig skorna alldeles för tidigt. Så, hade jag vetat hur det låg till hade jag nog faktiskt kunnat putsa tiden ytterligare lite genom att ligga på istället för att dra ner på tempot alldeles för tidigt.

Till slut kom jag i alla fall in till T2 – kraftigt påhejad av de TT:are som inte varit ute på cykelbanan och kollat.

Skorna avtagna, strax dags för vävling

Stilstudie, förmodligen perfekt som fototapet i ditt träningsrum.

T2 – 1:42
Inte mycket att orda om. Korrigerade strumporna, fick med mig gel:en och drog iväg. Ja, och givetvis satte jag på mig skorna också.

RUN – 2:17:09 (6:30 min/km, plats 118/582 totalt och plats 18/101 i AG40-44)
Banan var tokplatt, typ 33 höjdmeter, och bestod av 2 varv á 10.5 km. Den var dubbelriktad över större delen och helt ärligt ganska tråkig. Den publik som fanns var koncentrerad till start/mål och en lång sträcka vid bortre vändningen var ganska trafikerad av bilar och mopeder.

Hittills hade jag inte lidit särskilt mycket av värmen, men nu slog den till med full kraft. Normalt sett går jag ut i ett 4:30-tempo när det handlar om HIM-distansen. Planen för den här tävlingen var att gå ut i ett tempo strax över 5:00 med tanke på värmen. Det höll ett litet tag men ganska snabbt så stack pulsen iväg och jag var på väg in i värmeväggen med huvudet före. Efter ca 4 km, på en dubbelriktad del av banan, mötte jag Kalle som hade beslutat sig för att lägga ner projektet.

Jag fortsatte med reducerad fart mot fördärvet. Innan den bortre vändpunkten mötte jag Tommy som såg grymt stark ut. Tempot var nu lågt och jag gick lite emellanåt. Jag tog flera svampar med iskallt vatten vid varje vätskestation för att kyla ner mig. Vid slutet av första varvet och vid starten av det andra stod större delen av TT-gänget och jag försökte givetvis se stark ut då. Efter ca 12 km rämnade fasaden dock helt och illamåendet övergick till hulkningar och uppstötningar. Det vatten som jag försökte dricka kom upp och jag var helt enkelt kokt. Beslutade mig för att gå och kyla ner mig till jag i alla fall fick behålla vattnet. Och mycket gående blev det. Efter ca 14 km passerade Gustaf mig och efter drygt 16 kom även David förbi.

Svalka!

Knappt halvvägs, några km innan väggen.

"Jag kan flyga" (foto: Henrik Kindgren)

Vid 17 km kände jag dock att jag återvänt till de levande och kunde faktiskt börja springa vettigt igen. Så helt plötsligt kunde jag köra sista 4 km i ett 5:20-tempo. Inte mycket att hänga i granen i vanliga fall, men med tanke på värmen och hur loppet utvecklat sig så kändes det som en seger. Med en km kvar var det en irländare som först tackade mig för att han fått en rygg att hålla sig efter när det kändes tungt, och sen försökte han spurta om mig. Men det gick inte för sig och jag drog, till TT-crowdens stora förtjusning, av en rejäl spurt längst hela upploppet och över mållinjen.

Post-race
Först handskakningar och kramar med hela TT-gänget. Lite senare fick vi även heja Jocke i mål. Sen drack jag enorma mängder vatten, läsk och allt jag kunde komma över. Kroppen var verkligen totalt urlakad. Och så fick jag ju massage också! Inte mindre än 3 tjejer tog sig an mig samtidigt; en vid nacke och axlar, samt en vid varje ben. Kändes grymt lyxigt, om än lite konstigt med tanke på min svettindränkta kropp. Sen kan det vara så att en öl slank ner med resten av TT:s tävlingsdeltagare. Det fanns mat också; men starkt kryddat ris med grönsaker var kanske inte det första jag var sugen på just då. Slutligen packade vi ihop våra prylar i växlingsområdet och cyklade hem till hotellet.

Efter lite poolhäng, ytterligare inmundigande av vätska och någon timmes tupplur, bar det av till Pattong för mat och party till väldigt sent. Men det är en helt annan historia.

Äntligen!

Trötta, men sannerligen inte slagna hjältar!