Höga Kusten Trail 2015 [RR]

Det känns som om jag inte skrivit så mycket annat än tävlingsberättelser de senaste månaderna (har väl förvisso inte gjort så mycket annat än att tävla, semestra och hänga med familjen heller). Här kommer dock (förmodligen) en av de sista på ett tag - Höga Kusten Trail 2015.

Först skulle jag åka bil upp med familjen. Sen gjorde jag (den biltrötta) familjen överlycklig genom att hitta billiga flygbiljetter till Sundsvall. Som jag dock inte vågade beställa eftersom jag inte visste om jag skulle kunna springa överhuvudtaget. Och när jag väl insåg att jag nog skulle kunna springa (typ några dagar efter Tjörn) så fanns det inga billiga biljetter kvar. Familjen valde då att stanna hemma och jag fick åka upp med Christian (vars tidigare tänkta tävlings- och resesällskap fegat ur) istället. Vi åkte på fredag kväll, övernattade hos farsan utanför Härnösand och kl 9 på lördagsmorgonen gick startskottet.

Tror aldrig att jag sett så många skägg på en startlinje på en och samma gång. Ändå kul att se hur pass homogena grupper blir ändå när det rör sig om lite mer ”extrema” sporter eller längre distanser. Jag brukar ju fnissa lite lätt åt triathleterna innan loppen. Där är det löparskor, calf guards, trishorts, ngn finishertröja, sport-solglasögon och solskärm som gäller – under såväl race briefing, cykelincheckning, mässbesök, osv. I ultralöpar/trail-kretsar verkar det vara skägg, Inov8-skor och bandana som gäller.

Packningstest innan avresa - pannlampa kändes ju väldigt onödigt.

Jag och Christian hade ställt oss hyfsat långt fram, dock var det verkligen inte någon rusning i starten. Vi sa att vi skulle försöka springa ihop lite, men det höll bara i ca 20 sekunder, sen tappade vi varandra. Av de 500 som stod på startlinjen såg majoriteten som vanligt riktigt snabba ut, men planen var att spöa minst 400 av dem, även om vi inte hade någon som helst aning om hur jobbigt, teknisk eller ”långt” det skulle vara. Riktigt mycket av de två första skulle det visa sig.

Friluftsbyn

Min vana trogen höll jag ett ganska högt tempo i början. Loppet inleddes med ca 3 km grusväg uppför och jag lubbade med den främre gruppen i ett 5-minuterstempo. Sen var det dags att vika in i skogen och initialt handlade det om väldigt mycket spång. Smal sådan där det inte gick att springa om, så länge låg vi på ett långt led. Jag insåg dock snart att jag hamnat med en grupp ganska vassa löpare. Inte för att jag hade några problem att hänga med just där och då, däremot skulle tempot med stor sannolikhet innebära problem för mig senare i loppet. Jag valde därför att släppa efter ca 8 km – 8 km som trots allt varit ganska lättlöpta. Sen var det slut på det…

På väg uppför Slåttdalsberget kom dagens första krasch. Jag missbedömde en sten, kom på sidan av den och halkade ner med höger fot i en liten spricka och dunkade knät i backen ("nåt så djävulskt" som Job Andersson skulle ha sagt). Det lät hemskt; till och med löparen ett 10-tal meter bakom mig reagerade på ljudet när jag slog i knät. Först var jag övertygad om att det nu skulle vara färdigtävlat. Men, knät verkade fungera och det enda som hände var att det blödde en del. Däremot ganska ont i höger tå som jag dunkat in i något och högerhanden som jag tagit emot mig med när jag ramlade.

Det långa startledet

Bara att bita ihop och köra på. Episoden förde dock med sig att jag blev lite försiktigare och lite mer tveksam, och det är inte jättebra. Precis som när man ska cykla teknisk MTB gäller det här att stå på lite. Tvekan krånglar faktiskt bara till det. Löpningen efter detta var, bortsett från några transportpartier, väldigt teknisk. Klipphällar, klapperstensfält, rotmattor, kraftiga höjdskillnader (i princip klättring på vissa ställen). Då jag är en utpräglad asfaltslöpare märkte jag ganska fort att mina fotleder och underben blev allt tröttare, och ju tröttare jag blev desto mer misstag gjorde jag. Hade ett otal snubbelepisoder efter detta och mina tår och fötter fick ta mycket stryk.

Inte en traillöpare #1

Ångesten för det tekniska vägdes dock upp av ynnesten att få vistas och löpa i den miljön erbjöds för dagen. Slåttdalsskrevan var magisk att passera och den sista delen utmed vattnet mot dagens första energistation var väldigt vacker. På väg tillbaka från Tärnättholmarna (och slutet på etapp 1) möter jag en djupt fokuserad Christian som inte ser mig alls. Jag ligger runt 10 minuter före honom då. Sen blir det riktigt jobbigt; dags att ta sig upp för Slåttdalsberget (ca 250 m.ö.h) igen. Inte många som sprang här och km-tiderna låg stadigt på runt 9-10 min/km. Strax innan vi ska passera Slåttdalsskrevan åt andra hållet börjar jag känna lite kramp i insida lår. Allt lyftande av benen, lite högre än vad jag är van vid, börjar ta ut sin rätt. Väl uppe på berget är utsikten över Höga Kusten magisk. Himlen är givetvis helt blå och solen skiner. Den sista biten ner till Entré Syd (och nästa energistation) är stundtals fin spånglöpning och stundtals vedervärdig rot/sten-löpning. Vissa delar under den här etappen (etapp 2) var så pass krångliga att det t.o.m. var svårt att gå.

Efter checkpointen vid Entré Syd följde en relativt platt och lättsprungen etapp (etapp 3) där jag var ensam stora delar. Passerade några löpare och blev passerad av några andra. Tyvärr intensifierades krampkänningarna under den här delen och jag kunde inte riktigt utnyttja de lätta partierna. Dessutom kom Christian ikapp mig och verkade oförskämt pigg. Tog det ganska lugnt vid energistationen vid Via Ferrata innan det var dags för dagens sista utmaning; etapp 4 och upp och ner för Skuleberget ett par gånger.

Inte en traillöpare #2

Det blev inte så mycket löpning direkt under den här etappen; först bort till stigen/leden som gick uppför berget, lite nedförslöpning på andra sidan och så under den totalt omotiverade avstickaren bort till Friluftsbyn (kändes psykologiskt väldigt fel då, misstänker dock att den finns där för att få upp distansen till ultra). Resten delar av avslutande 8 km var gå, kämpa och klättra. Första vändan upp på Skuleberget var okej. Jag hade dock inte någon direkt fart utan kämpade hela tiden med att hålla mig på rätt sida krampgränsen. Minsta lilla felsteg eller ett något högre lyft av benen kunde innebära kramp. Jag passerade Johan Renström och växlade några ord, hjälpte en kille att häva sin vadkramp och svor när jag tyckte att stigen gick åt fel håll. Men plötsligt var vi uppe på toppen. Kändes inte helt motiverat att fortsätta förbi målet och påbörja nedfärden. Just då tyckte jag nog att det hade räckt alldeles utmärkt med det jag kört dittills.

"Löpningen" nedför började bra med att jag slog i den dittills förskonade vänstertån rejält och var ett tag helt säker på att den var bruten. Vissa delar av stigen nedför gick det att springa på, det som dock hämmade mest var närheten till krampen; jag vågade helt enkelt inte släppa på eftersom jag var orolig för att få kramp i steget. Jag kämpade på och när det blev löpbart igen drog jag faktiskt ifrån de som jag sprungit/gått med nästan hela sista etappen. Jag kände mig ganska pigg på löpningen till och från Friluftsbyn (bara grusvägen uppför slalombacken kvar), men det var bara en falsk känsla och förhoppning. Så fort det började gå uppför på riktigt slog krampen till i båda insida lår samtidigt.

I några minuter funderade jag på om det överhuvudtaget var möjligt att ta sig upp (kramp insida lår kan vara hopplöst att häva på ett bra sätt). Men jag började stapplade beta av steg för steg och efter ett tag var jag på gång. Inte för att det gick snabbt och inte för att det var kul, men det gick framåt och jag tog några placeringar. Den tröttheten som jag kände under färden uppför var klart i klass med sista milen på en Ironman. Det var tydligt att jag klart underskattat hur pass jobbigt lopp det här skulle vara.

Målgången var en lättnad. I samma ögonblick som jag gjorde en highfive med arrangören Jerry krampade allt under midjan ihop totalt. 6:20 visade klockan och innan mig hade 78 personer, varav 18 tjejer, tagit sig i mål. Christian var stabil och var nästan 20 minuter snabbare än jag. Grymt jobbat! Men topp-100 som var mitt mål var bärgat, och det var jag glad över. Mindre glad var jag över att linbanan slutade gå precis innan vi skulle åka ner. Det var inte kul att gå nedför slalombacken.

Notera pulsen - 141 är ca 78 % av max för mig. Alltså 6 timmar och 20 minuter med 78 % av max i puls och en snittfart på 8:11 minuter/km. Det är ju faktiskt totalt galet och berättar verkligen allt om hur krånglig terräng var och hur kuperad det var.

Eftertankens kranka blekhet

Kommer jag att göra det här igen? Förmodligen inte, på tok för tekniskt för mig för att jag ska kunna prestera på ett vettigt sätt. Och när jag blir begränsad av min egen (brist på) teknik så tycker jag inte att det är jättekul. Jag vill kunna köra på och känna att min begränsning ligger i hur mycket jag orkar ta ut mig. Men man ska aldrig säga aldrig; en vacker dag kanske jag börjar springa i skogen på riktigt och då kanske jag står på startlinjen igen.

Däremot är jag är oerhört nöjd med att ha gjort det. Dels är jag väl numera officiellt en ultralöpare eftersom distansen var längre än 42,2 km och att köra 44 km, 1500m uppför och 1300m nerför i den terrängen är inte alls fy skam. Och en upplevelse för livet, såväl naturmässigt som fysiskt, har jag absolut fått och för det är jag väldigt glad. Det var även en ynnest att få möta ultra/trailgänget. Sällan har jag fått så många leenden och "bra kämpat" från så trötta människor. Alla hejade på alla och alla uppmuntrande varandra. Löpare, funktionärer, alla! Jag tycker ju att triathleter är otroligt trevliga och schyssta, men det här var snäppet ännu bättre. Fantastiskt trevligt!

Ett havererat knä... ser värre ut än vad det var.

Enda smolket i bägaren är väl att jag haft ganska stora problem med min högra stortå efter loppet. Den var väldigt blå (nageln) och jag bestämde mig för, efter att ha konsulterat Internet, att punktera den för att lätta på trycket. Det blev bra ett tag, tills det att det började produceras mängder med vätska under nageln som gör att trycket byggs upp hela tiden och gör hela tån beröringsöm och med en pulserade smärta. Kan inte ha vanliga skor på mig just nu. Starten som farthållare på lördag ligger absolut i farozonen.

Annars är det nu vila och lugn som gäller. I alla fall ett tag. Och allt är ju relativt, så även definitionen på vila.