Premiärmilen 2015 [RR]

Sub40, dvs. milen under 40 minuter är väl något slags mått på att att du åtminstone springer hyfsat bra och tränar hyfsat rätt. Speciellt när du är närmare 50 än 20. Sett till resultaten på Premiärmilen, där 230 av 693 i tävlingsklass och 8 av 1183 i motionsklass gick under 40 minuter, verkar det väl stämma. Jag har inte sprungit milen under 40. Ännu. Mitt PB är väl 40:53 från Hässelbyloppet 2013. Då var förutsättningarna alldeles utmärkta och jag var nog i ganska bra form. Så var det inte direkt igår.

3 grader "varmt", regn (tilltagande), kraftig blåst och illamåendet (som jag skrev om här) gjorde att det hela kändes ganska oinspirerat från början. Och så sommartiden som snodde en timmes sömn av mig. Brukar cykla ut, men bestämde mig för att åka kommunalt den här dagen. Började frysa redan på tunnelbanan.

Väl på plats upptäckte jag sedan att Universitetets lokaler (de som ligger vid stora parkeringen och ganska nära starten) var öppna så att det gick att komma in i varma korridorer. Och det var nog tur det. Velade lite i skoval (valet föll till slut på Saucony Kinvara 4, och det var nog bra för mina superlätta Asics Piranha hade nog inte funkat alls på dagens underlag). Ca 20 minuter innan start tog jag av mig överdragskläderna och begav mig ut i regnet till väskinlämningen. Värmde upp med löpning, fartökningar och ett pinsamt försök att följa med i den instruktörsledda dunka-dunka-uppvärmningen. Sen gick starten.

Planen var att hålla runt 3:50-3:55 under första 3 km och därefter ett jämnt 4:00-tempo under resten. Första km känns ju som vanligt vansinnigt långsam. Jag kryssar, springer på gräset, väser "ursäkta"/"håll höger"/"kommer vänster" och allt sånt. Sen ser jag ju på klockan att det inte alls går så långsamt, utan snarare helt enligt plan. Fast kanske med lite mer bränd energi än vad som var tänkt. Km 2 och 3 rullar sedan på i ett fint tempo. Här svänger vi in vid Svandammen och den del av banan där jag vet att jag tappat lite tid föregående år.

Och då kommer dagens stora överraskning. Istället för att springa rakt på bort till 4H-gården och sedan vika ner till höger ska vi plötsligt ge oss av in i skogen och längst terrängspåret bort mot Lappkärrsberget. Det är lerigt och kuperat och på vissa ställen så smalt att bara ett led fungerar. Och redan där börjar jag svära lite och tro att det här inte kommer att gå. Den känslan stärks lite när jag ser min tid på den 4:e kilometern: 4:13. Men jag pinnar på, gör min 5-km split på 20:14 och tror fortfarande att det är möjligt.

Exakt så här trött var jag nog faktiskt när jag sprang i mål.

Efter 7 km börjar det dock göra ont; i benen vilket absolut är en del av det hela, men även i magen. Och under det jobbiga avsnittet kände jag att jag inte kunde hålla uppe farten tillräckligt. Halkade runt lite på leran vid Lappkärret och var arg. Men jag vill i alla fall ge lite kudos till mig själv för att jag aldrig slutade springa. Även om jag visste redan efter 7 km att det inte skulle gå så pressade jag faktiskt ut det sista och sprang i mål på ett nytt personbästa.

Jämt och fint, men lite för långsamt - i motionsklassen hade tiden räckt till en 11:e plats (av 1183)

Först var jag trött, sen var jag lite arg och surade mig lite på sociala medier. Lite senare, efter en varm dusch och lite pepp från min fina familj så kunde jag nog vara lite mer positiv. Trots ganska få fartinriktade träningspass och trots de vedervärdiga förutsättningarna (förmodligen de sämsta sedan Stockholm Marathon 2012) så lyckas jag ändå göra en ganska habil insats och  ett relativt bra resultat. Med lite mer normala förutsättningar hade det nog kunnat gå under 40. Och så var det ju jäkligt kul att få på sig en nummerlapp. Nästa gång med nummerlapp blir om dryg 5 veckor i Frankrike. Då smäller det!