Premiärmil, puls och illamående

"Pain is proof that the journey matters"

Mja, kan kanske vid en första anblick kanske lite IM-klichéaktigt sådär. Men å andra sidan ligger det nog lite i det också. Jag har nog alltid varit lite svag för det här med typ lidande, "embrace pain", Rapha-estetiken, etc. Även om jag kanske inte själv tycker att jag alltid är så bra på att ta ut det där lilla extra när det gör ont. Men å andra sidan har jag ju faktiskt sprungit större delarna av en avslutande IM-mara med kramp (kramp är ju tyvärr en ständig följeslagare i mitt idrottsliv), jag har gjort ett antal CX-tävlingar med kräksmak i munnen och mjölksyra sprutande ur öronen. Så visst, någon vekling är jag nog inte. Och upp har jag bara givit en gång trots att jag haft flera tillfällen och möjligheter att bryta med helt godkända ursäkter.

Men det var inte det jag skulle skriva om.

Premiärmilen går på söndag och det ska riktigt kul att få på sig en nummerlapp och se om det går att springa så där fort som jag vill. Typ 1 eller flera sekunder under 40 minuter. Tidigare PB:t på 40:53 (Hässelbyloppet 2013) ska väl kunna ryka i alla fall. Nu är ju Premiärmilen lite tuffare rent banmässigt, men jag tror mig ändå vara en bättre löpare (i alla fall ekonomiskt och tekniskt) än vad jag var då. Första 2-3 km i 3:50-fart och sedan 4:00-fart resten av loppet. Hur svårt kan det vara?

Pulsen har varit min vän senaste tiden. Först på testpasset för några veckor sedan. Och nu under förra helgens långpass då pulsen faktiskt låg nästan 10 slag lägre än normalt. Sprang då 19 km med 4:47-tempo i snitt och med en snittpuls på 133 (72% av max). Och det är ett riktigt steg framåt med en löpning som verkligen känts bra senaste tiden. Jag hoppas i alla fall det och att min sänkta puls inte beror på att hjärtat typ tröttnat.
Slutligen då illamåendet och magknipet som stört mig i flera veckor nu. Jag har normalt sett en väldigt förstående och snäll mage. Bortsett från under något längre löppass varannan månad. Nu har jag dock under flera veckors tid drabbats av illamående, bubblig mage och magknip i samband med att jag äter. Ibland nästan ingen och några dagar med fosterställning i sängen som enda utväg. Men jag har inte märkt någon som helst impact på träningsresultat eller känsla under passen. Bara att det gör ont i magen ibland och att jag blir väldigt gasig. Men inte snabb (i magen alltså). Nu är det så att Anna kände så här i någon vecka också och därför tror jag mest att det är någon bugg av något slag. Men den borde ju ge upp vid det här laget. Tröttsamt!

Avslutar med en TBT-bild. Hittade den i gömmorna under en städning av kontoret. Det är jag och salige pappa som stretchar, dansar riverdance eller något. Tror att det är sommaren -87 eller -88 och vi har nog varit ute och sprungit. Sen gjorde jag väl ett uppehåll på typ drygt 20+ år. Vila i frid!

Ett foto publicerat av Mattias K (@mattiaskrantz) Mar 26, 2015 kl. 12:47 PDT