Dagarna innan tävlingen kändes ju på det stora hela ganska bra. Jag var väldigt bekväm i det salta och varma vattnet och inte det minsta orolig trots stora vågor och avsaknad av våtdräkt. Cyklingen kändes också bra och pigg. Jag hade cyklat 2 lugna varv på den relativt krävande cykelbanan (med lite sprätt i några backar) och tyckte att benen svarade bra. Enda orosmomentet var väl löpningen. De korta löppass som jag gjort efter cyklingen kändes kanske lite väl sega. Svårt att förklara hur, det var som om att benen var svårstartade och att pulsen stack lite väl snabbt. Och sen var det det här med värmen. Det blev någon grad varmare för varje dag och under det sista väckningspasset på torsdagen fullkomligt sprutade svetten från mig. Och då var det ”bara” 26 grader och 2 km löpning.
 |
| Startområdet |
Efter slutlig koll av utrustningen i växlingsområdet (med de sedvanliga problemen med att pumpa dischjul) gick vi ned mot stranden och starten. Termometern visade redan nu på strax under 30 grader och solen var ganska skoningslös. Kändes konstigt att gå omkring med bara trishorts, simmössa och simglasögon och invänta starten. Kl 12:15 (prick – på en spansk tävling!) gick startsignalen och drygt 250 AG40+ triathleter drog iväg i det 25-gradiga vattnet.
 |
| Pro-starten |
Stod ganska långt fram för att vara jag och studsade iväg med höga knäuppdragningar när starten gick. Sedan var det faktiskt riktigt kul att simma! Jag brottades lite, simmade över några, blev översimmad, hittade fötter att ligga på, hade folk som låg på mina fötter och drog ett par kallsupar. Men jag gillade det hela vägen! Det var inte allt lika mycket vågor som dagen innan och det enda som störde var att det var ganska strömt (mot) sista fjärdedelen på vägen in och riktigt segsimmat. Gick onödigt långt åt vänster på en referensboj som inte låg helt riktigt och fick nog lite lång simning där. Men 2,01 km (på klockan) på 38:11 är ju riktigt bra för att vara jag. Så mycket roligare än så blev det dock tyvärr inte.
T1
Brottades lite med den tighta tritoppen som inte gillade min saltvattenblöta överkropp. När jag väl fått på mig det insåg jag att pulsbandet inte var på. Ville inte ödsla tid på det utan la tillbaka det i påsen. Kanske ett dumt val…
BIKE
Normalt sett mitt paradnummer. Men inte den här dagen. Jag hade definitivt med mig benen under första varvet, där jag körde om många och kände mig jämn och stark. Stod på lagom uppför och bra utför. Konstaterade dock att banan inte alls var så pass snabb (även med tävlingsfart) som vi hade trott på från början och efter första varvet siktade jag in mig på en sluttid mot 2:40 snarare än 2:30 (dagens bästa cykeltid var på strax över 2:10 så det säger ju en del om hur pass svår banan var). Ut på andra varvet märkte jag att jag fick kämpa betydligt mer med den inledande stigningen än under första varvet. Och det var väl i det läget som det hade varit bra med en koll på pulsen eller watt att köra på (har ju watt-mätare, men inga pålitliga FTP-siffror just nu). Vet inte om det var här som jag tryckte på lite för mycket, eller om det helt enkelt var värmen som knäckte mig. Men drygt 1 mil kvar av cyklingen kom i alla fall krampen (insida lår, båda sidor samtidigt) och så var dagen slut. Klämde i mig all vätska och all energi som jag hade kvar, men har väldigt svårt att ta mig fram på ett vettigt sätt ändå. Tappade nog nästan 10 minuter under sista 1.5 milen och var en slagen man.
 |
| Jesper cyklade starkt som vanligt och fick äntligen slå mig på spansk mark med ett riktigt bra race på 5:08 |
- Trots allt riktigt rolig och teknisk cykling med snabba passager på smala gator. Häftigt att dra igenom huvudgatan i Palmanova i 45 km/h.
- Men var fanns publiken? En del folk vid varvningen i Paguera och någon liten klack i Calvia. Annars inget. Tråkigt och opepp.
- Dessa engelsmän och –kvinnor… GBR hade ett jättestort team med sig och i England kör de ju på andra sidan vägen. I Spanien är det dock högertrafik och det rimliga är ju då att ligga till höger och köra om på vänster. Men, eftersom vissa delar av banan av trafiktekniska skäl gick på vänster sida av körbanan hade britterna det väldigt svårt. Ibland låg de till höger, ibland till vänster och ganska ofta tog de det säkra före det osäkra och låg helt enkelt i mitten. Om de skulle köra om kunde det bli på vilken sida som helst också. Hade en del onödigt nära situationer som inte var helt bekväma.
- Hela cyklingen gick på helt avstängda vägar och det var mängder av poliser ute på den 45 km långa cykelbanan. Fantastiskt, så borde varje tävling som involverar cykling vara.
Inte mycket att orda om. Ganska lång löpning genom det avlånga växlingsområdet och därefter på med skor, glasögon och skärm. Hade även calf guards i påsen men bedömde inte var värt tiden att krångla på sig dem. Det var ju trots att inte vaderna som var något problem…
RUN
Den första km gick väl okej… sen gick det åt h-vete. Som förväntat kom krampen tillbaka direkt. Först insida höger lår och framsida vänster lår. Sen i olika kombinationer och på allehanda konstiga ställen så fort jag sprang det minsta för fort eller då det gick uppför. Otroligt knäckande att behöva börja gå redan på första varvet av 4. Drack vatten, cola och sportdryck i aid-stations men lyckades inte komma tillbaka i något normalläge. När jag mötte på hejarklacken i början av andra varvet tänkte jag kliva av men efter lite peppning joggade jag vidare. På mitt näst sista varv passerade Jesper mig. Han såg oförskämt pigg ut och trippade senare i mål på 5:08. Förvisso långt över hans egen måltid, men ändå bra med tanke på bana och förutsättningar. Med 3 km kvar var det dags för Carl att komma ikapp och passera (börjar bli en tråkig vana). Han hade också en hemsk löpning, men lyckades samla krafter och avsluta på ett bra sätt. Jag försökte hänga på men krampade direkt. Vid mål stod familjen och väntade. Valencia fick den här gången springa med mig i mål. Jag vet att man i vissa tävlingar kan bli diskad för det, men den här dagen kändes det inte som om att det spelade någon större roll.
 |
| Så här lidande såg jag alltså ut redan på första varvet |
 |
| En kram från Valencia räddade dock dagen |
 |
| Det var inte bara jag som funderade på att lägga av. |
Min i särklass sämsta tävling den här säsongen, min i särklass sämsta tid på halvdistansen någonsin och något av det mest vedervärdiga jag någonsin gjort i uthållighetsväg. Jag var så fullkomligt tömd och sönderkrampad att jag faktiskt inte visste om jag överhuvudtaget skulle klara av att ta mig i mål. Redan under första varvet på löpningen var jag beredd att kliva av. På något sätt (vet inte riktigt hur) pallrade jag mig runt i alla fall. Tävlingen marknadsfördes som att ha en snabb och utmanande bana, vilket är totalt missvisande. Våtdräktsfri simning, över 1000 höjdmeter på en relativt teknisk cykelbana och över 300 höjdmeter (inkl. trappor, många 180-gradersvändningar och ett par 20-gradiga lutningar, upp och ner) på löpningen, kombinerat med värmen, gav en vinnartid på 4:07 för herrarna och 4:25 för damerna. På ett EM. Det är inte speciellt snabbt och faktiskt långsammare än Fuerteventuras tuffa bana.
 |
| Okej då. Det kanske var ännu tuffare förhållanden för vissa... |
 |
| På väg ut på sista varvet orkar jag faktiskt unna min familj ett leende. |
 |
| Far och dotter på väg över mållinjen |
 |
| Fick väl en sån där. |
Tiden då? Tja, låt oss säga att jag missade måltiden på cyklingen med 15 minuter och måltiden på löpningen med 40 minuter så förstår ni hur illa det gick.
 |
| Nja, IM-loggan är faktiskt snyggare och IM-märkta tävlingar är snäppet bättre organiserade. |
 |
| Världens bästa och snyggaste hejarklack håller som vanligt på mig. |
No comments:
Post a Comment