Tjurruset 2012 [RR]

Jag vill redan nu från början (med lite stolthet) berätta att denna bloggning kommer att innehålla bilder. Riktiga bilder. Riktiga bilder från den riktiga tävlingen. Sensationellt!

Tjurruset 2012 var riktigt grisigt. Som jag berättade om tidigare var detta min första gång så jag har ju egentligen inte något att jämföra med. Men som vanligt när det gäller den här typen av lopp är väl varje år lite tuffare än det föregående, och enligt deltagare, speaker och resultat så var det även så i år. Den officiella banbeskrivningen hade jag självklart inte läst, utan körde mer på principen att köra så hårt det gick hela tiden. Ingen idé att disponera något när det bara rör sig om 10 km.

Vi kom till Hacksta ca 50 minuter innan start. Kollade lite på tjejernas målgång. De såg riktigt trötta ut efter 9 km, men inte så extremt leriga. Sen lite ruscher och uppvärmning. Precis innan start träffade jag på Uffe A från Linköping i startfållan. Vi cyklade en del ihop på Mallis 2011. Liten värld.

Herrarnas första startgrupp värmer upp

Min hejarklack ser grymt peppade ut!

Också en tävlingsdräkt

Inledningsvis var det trångt men efter ca 500 m började det rulla på hyfsat; lite snabbare till vänster och det gick faktiskt att springa om. Första 3 km var relativt lättlöpta, typ löparspår (halt och lerigt på en del ställen) och några meter asfalt faktiskt. Ja, lättlöpt bortsett från slalombacken som vi skulle uppför efter en dryg km. Den var brant och riktigt lerigt och halt. Fick ta emot med händerna på några ställen och det var inte direkt löpning som det handlade om.

Efter 3 km stod en funktionär och ropade: "Kom igen nu, det är nu det börjar!". Och det hade hon helt rätt i. Nu sprang vi in i helt obanad terräng. Gott om grenar, kvistar, nedfallna träd +ANNAT, och strax efter kom dagens första träsk. 400 m kallt vatten, ibland upp till knäna och ibland upp till bröstet. Att springa var inte riktigt tal om. Snarare att lufsa fram och hoppas på det bästa. Ibland försökta jag komma upp lite på sidan för att få lite fastare mark, men det gick oftast inte snabbare. Redan här lyckades jag dessutom med konststycket att få en gren i ögat (den första av 4 grenar i ansiktet). Fick ett rejält märke men slipper nog blåtira.

Och sen fortsatte det i den stilen. Räknade ihop det till 3 träskpassager, 2 längre (typ 400 m) och en kortare (men rejält djup). Riktigt kuperat och obanat, nästan klättring resp. hasa ner på stjärten på flera ställen. När det väl blev tillräckligt platt och brett för att springa på riktigt var det ofta riktigt lerigt och halt istället. På många ställen var det typ "singletrack", dvs ett långt led och omöjligt att springa om. Och var någon trött eller långsam på sådana partier så blev alla långsamma. Vid något parti runt 7-8 km var det faktiskt så pass att det gick att hålla 5-minuterstempo i nästa en km. Långsammaste km gick på 10:45...

Titta så lerigt det är!

Upploppet, jag ser ju faktiskt ganska stark ut!

I vanliga fall brukar mina tänder inte se så vita ut.

Sen var det ju diket också. Efter knappt 8,5 km var det dags för ett 400 m långt lerdike med vatten upp till hakan på vissa ställen. Här var det gott om publik och till deras stora glädje lyckades jag plumsa med ansiktet före i ett försök att "springa" om. Tuggade sand resten av loppet. Sista 500 metrarna var tung löpning på leråker med ett par hopphinder. Man var ju inte graciös direkt. Sen mål. Och för en gångs skulle klaffade det med fru och dotter som både såg och fotade målgången. Men de ville inte ha någon kram efteråt.

På resultatsidan kan man se när jag springer i mål. Tanken var att jag skulle embedda (tveksamt om det är ett svenskt ord?) den här på sidan men det verkar inte funka. Ni får titta på den här istället. Det är jag spurtar med förvånansvärd frenesi ungefär halvvägs in i videon. Och så är jag lerig. Med pannband.

Min snittpuls under loppet låg på 160, dvs. 87% av max. Alltså ingen walk-in-the-park utan ganska uttömmande. På så här pass korta sträckor och tider burkar jag aldrig stanna för vätska eller ngt annat. Den här gången tog jag en mugg vatten efter 7 km. Men det var mest för att skölja ur lervattnet ur munnen och för att skölja ur ögat. Enligt resultatlistan hamnade jag på plats 959 av 3334 fullföljande herrar. Vilket väl är helt okej. Att det sedan går att springa banan på 47:34 är ju helt makalöst. Drygt 300 höjdmeter över 10 km skvallrar väl om att det är ungefär lika kuperat som Lidingöloppet. Väldigt kul var det, men snarare en upplevelse än en "riktig" tävling.

Jag, min största fan och en kopp kaffe

Den här bilden borde väl nästan Tjurruset kunna använda som inbjudan till nästa års tävling.

Och ja, så här avslutades kvällen...

Lite kritik till arrangörssidan också. Jag har inte sprungit förut så jag har inget att jämföra med. Men om man avråder alla från att åka bil och hänvisar till lokaltrafik (som tar ca en timme in till Sthlm C) så borde man väl tillse att det finns ordentligt med duschmöjligheter? Nu var det väldigt begränsat med duschar och tydligen fanns det inget varmvatten till herrarna. Nu hade vi tur med vädret, men några grader kallare och lite regn så hade tiden efter loppet inte varit särskilt kul alls. Vi hade ordnat parkeringsplats hos en kollega (tack Fredrik) som bor i Åkersberga inte alls långt ifrån starten och jag hade handduk och rena/torra kläder med mig. Men någon dusch blev det inte förrän långt senare på kvällen.

Efter avtorkning, rena kläder, MAX-besök och hemkomst var det dags att tvätta kläder. Om jag inte missminner mig läste jag på något forum någonstans att man minsann inte behövde vara rädd för att några kläder skulle bli förstörda. I beg to differ! Mina vita löparstrumpor kommer aldrig mer att bli vita. All lera var dessutom charmig på så sätt att den korkade igen vårt avlopp och fixade lite översvämning i (ful)badrummet.  Efter 30 minuters dusch med peelinghandskar lyckade frugan ändå hitta lera i mina öron. Vilken lördagskväll det blev!

Söndag vila. Sen lite struktur i träningen. Som jag längtat.