Täby 200km 2012-03-31 [RR]

Misär i mängder - är väl den korta sammanfattningen. Sedan finns det väl en lite längre och nyanserad sammanfattning också. Den kommer här.

Lite om förberedelserna och funderingarna berättade jag om här. På fredag eftermiddag gjorde jag i ordning hojen och satte på hjul med slicks. Satte även på löstagbara stänkor. Senare på kvällen började jag vela, gick ut i garaget och drog fast en kassett på dubbdäckshjulen och slängde in även dessa i bilen. Klädvalet var inte lika svårt. Där spelar det ju ingen större roll om det är -1 eller +1. Jag satsade huvudsakligen på att hålla mig varm. Regnjacka var ett givet val. Trodde även att vinterkängor och dubbla skoöverdrag skulle kunna hålla fötterna varma… icke. Kände mig också grymt rutinerad när jag packade ner 2 par innervantar och ett par strumpor i en plastpåse. Min tilltänkta medcyklist ringde och ställde in sin medverkan (vilket förmodligen var ett väldigt vettigt beslut med tanke på hur det blev ). Jag lovade min fru att jag nog inte skulle åka iväg om det låg snö på marken på morgonen. Gick och la mig.

Kl 06.15 ringde klockan. Det låg givetvis snö på marken och temperaturen var strax över 0-an. Okej, visst sa jag "nog inte" till frugan. Och jag måste ju åka iväg och hämta mina medaljer (från förra året). Så jag åt en stadig frukost och drog sedan iväg till klubbstugan i Täby. Inte grymt laddad, men kanske lite. Väl på plats hälsade jag på de andra tappra (strax över 10 st) och alla hade väl ungefär samma fundering: "vad f-n håller jag på med egentligen?". Såg att alla andra (erfarna randonneurer) körde med slicks och valde självklart det själv. Träffade på Fredde som hastigast, men tyvärr hade han glömt hjälmen och var tvungen att åka hem och hämta. Läs mer om hans äventyr här. Notera även de väldigt talade bilderna som tyvärr saknas i min rapport (det är lättare att ta bilder när man kör själv).

Dagens cykel - notera isbeläggningen på i stort sett hela cykeln

Kl 8.00 startade vi och rullade i ett ganska lugnt audax-tempo ut ur Täby. Det sprätte lite i mina ben, men jag insåg samtidigt att det inte var läge att köra själv så pass tidigt och definitivt inte den första delen av loppet (med tanke på väderutsikterna). Till en början var snöfallet lätt, men efter det att vi passerat Karby så började det vräka på ganska rejält. Vi var ett gäng som körde hyfsat disciplinerat på ett led med relativt långa förningar. Tempot hade väl trappats upp något nu. Folk droppade av bakåt lite allt eftersom och efter 1:50 var vi 6 pers som kom fram till Rimbo.

Misären var definitivt påbörjad, men inte total ännu. Jag konstaterade lite nöjt att mina händer faktiskt var hyfsat torra, och lite missnöjt att fötterna var genomblöta. Jag vet inte riktigt hur det gick till (med fötterna), men jag misstänker att det var all snöslask som sprutat över benen och sedan helt enkelt runnit ner i skorna. Efter en chokladbit och lite uppmuntrande snack drog vi vidare mot Hallstavik.

Och nu började misären på riktigt. Snöfallet intensifierades. Vägen var helt fylld med slask och snö bortsett från bilarnas hjulspår. Vinden tog i. Det blev fler bilar på vägarna och därmed fler slaskduschar. Vi var 10 små negerpojkar. En efter en droppade av. Vi mötte en plogbil. Som tur var höll sig temperaturen på vägen precis så pass hög att det aldrig frös på och blev halt. Vägarna var betydligt rakare och tråkigare än vad jag kom ihåg dem från förra gången. Till slut var det bara jag och Magnus H kvar. Vi och våra cyklar mot resten av världen och naturen. Jag var lite halvkrokig vid det här laget och Magnus var snäll och tog lite längre förningar. Även om det inte spelar någon större roll när man bara är 2 st. Finns inte mycket plats för vila då. Så äntligen Shell Hallstavik!

Snömannen anfaller! @ Shell Hallstavik

Macken var öppen och därinne jobbade en glad och trevlig tjej som såg lite förvånad ut när vi stapplade in i våra cykelmunderingar. Men hon fann sig snabbt, stämplade våra kort och bjöd på kaffe (det blev en kanelbulle till också). Vid det här laget var vi genomblöta. Min västerfot hade domnat bort, händerna var genomfrusna och hjälmen var full av snö. Väderleksprognosen hade dock lovat att snönfallet skulle sluta och att solen skulle komma fram vid 12. Och så blev det faktiskt. De som droppat av mellan Rimbo och Hallstavik började droppa in på macken. Jag tog rutinerat fram mina torra innervantar och satte på mig. Vilket lyft! Efter ett tag var vi 6 pers som gav oss av mot Uppsala.

Sedan blev det lite mer av "propagandacykling". Till en början var det riktigt kallt, men efter ett tag hade jag värmt upp fuktlagret i kläderna. Min växlar hade frusit igen och började fungera först strax innan Uppsala. Men nu sken solen, vi hade sidvind (lite lätt med emellanåt) och skogen skyddade bra. Förra året var det Hallstavik-Uppsala som var misären pga. motvinden. Men nu gick det faktiskt riktigt bra. Strax innan Uppsala blev det dock lite spännande. När vägen gick över några större åkerområden hade det bildats snödrev på vägen. Det blåste kraftig sidvind och eftersom snön dessutom var blöt packades den ihop och skapade en isskorpa underst. Och här kom vi på cyklar, med släta däck. Det gick inte så snabbt över, om man säger som så. Full fokus på att bara hålla sig upprätt på cykeln och inte blåsa omkull.

Det är alltså sådana här små medaljer som man kämpar för - fullt naturligt.

Sen Uppsala och McD. Vi var fortfarande samlade även om några hade lite släpptendenser på slutet. Den allmänna uppfattningen var burgare på McD för snabbhetens skull. Jag hade sett fram emot Max, men vad gör man inte för kollektivet. Väl inne på McD tog jag fram mitt nästa trumfkort: torra strumpor! Det var enormt skönt att få av sig skorna och gnugga lite liv i fötterna. Framförallt vänsterfoten behövde sig en känga (ha ha). Varmt kaffe och torra strumpor kändes riktigt lyxigt.

När vi sedan gav oss av var det kallt. Skarp kontrast till den varma McD-restaurangen. Efter lite rondellcykling i Boländerna var vi på väg på sista etappen. Jag kände mig faktiskt riktigt fräsch vid det här laget och 63km med vinden i ryggen kändes som en klart överkomlig övning. "Klungan" sprack upp strax innan Vassunda (Knivsta) och vi var 3 st kvar: Jag, Magnus H och Niklas W. Jag tog en del riktigt långa förningar nu och ville mest få det avslutat. Blev kanske lite väl ivrig emellanåt. Det enda luriga med avslutningen är väl att det känns som om man mer eller mindre är klar när man kommer till Upplands-Väsby; medan det i själva verket är nästa 2 mil kvar.

17.22 rullade vi in på Shell Täby och fick vår sista stämpel. Jag firade med en Red Bull och sedan var det bråttom hem till middag med vänner (som egentligen skulle komma kl 16, hur tänkte jag då?).

Tack alla för en ytterst minnesvärd runda! 10 st fullföljande hjältar. Fördelen med att ha gjort den här rundan är väl att det förmodligen inte kan bli jävligare?