Thursday, August 15, 2019

IM 70.3 Elsinore [RR]

...eller Helsingör som vi ju kallar det i Sverige. Jag sneglade lite på tävlingen redan förra året men insåg att det inte skulle vara någon bra idé eftersom den låg helgen innan Klagenfurt. Nog för att jag gillar att tävla men en halva följt av en hela helgen efter är nog mest bara spektakulärt och slöseri med pengar. I år blev det ju faktiskt ganska bra att få en ”riktig” tävling innan semestern och Icon Extreme Triathlon som är årets huvudmål. Känns lite konstigt att konstatera att halva året gått och att jag ännu inte kört någon IM ännu. Eller att det för den delen är nästan 5 veckor till nästa tävling. Får väl kompensera under hösten istället.

Tanken med Elsinore var tvåfaldig; dels att få köra en tävling som såg väldigt trevlig och snabb ut, och dels att försöka ta en kvalplats till 70.3-VM i Nice i september. Nice går förvisso redan en vecka efter Icon, men att köra en halva helgen efter en hela har jag ju prövat med viss framgång tidigare. Och till syvende och sist handlar ju ett VM väldigt mycket om känslan också. Det var faktiskt ruskigt kul och bra stämning i Sydafrika och jag skulle nog inte tro att det blir sämre i Nice, snarare tvärtom. Eftersom Elsinore var IM:s Europamästerskap fanns det 100 kvalplatser och jag räknade med att ca 10-12 borde tillfalla 45-49. Men med det inte sagt att det skulle bli lätt. Enligt förra årets resultat skulle det krävas under 4:20 för att säkra en plats så jag var ganska säker på att jag, även om jag gjorde mitt livs lopp, skulle vara tvungen att hoppas på en roll-down. Av förklarliga skäl har det ju dessutom varit en helt annan åtgång på kvalplatserna på tävlingarna i Europa nu är VM går i Nice. Betydligt närmre dit än till Sydafrika ju.

Nästan 3000 cyklar
Vi bodde hos mamma i Båstad. Eftersom jag vid det här laget är relativt rutinerad på IM-tävlandet åkte vi endast över till Helsingör några timmar dagen innan tävlingen och löste registrering och incheckning av cykel. Skippade briefingen eftersom jag redan innan fått svar på den enda regeln som är skiljer sig lite åt från tävling till tävling; nämligen om man behöver ha nummerlappen på sig under cyklingen eller inte. Rekade växlingsområdet och käkade lite lunch med Simon också. Ska man vara seriös ska man väl rulla lite på cykelbanan och testa vattnet också, men jag skippade det här. Både sim- och cykelbanan var så pass komplicerade att enda möjligheten att få runt folk var att märka ut allt riktigt ordentligt.

Jag kände innan att min simform var okej och att min löpform var riktigt bra. Hoppades på en okej simning och att kunna springa under 1:30 (som vanligt). Cykelformen var dock lite av ett frågetecken. Kan inte påstå att jag känt mig direkt sprudlande under cykelmomenten i Borås, Uppsala och Linköping. Banan i Helsingör skulle dock äntligen bjuda på lite möjlighet att borra ner huvudet och ligga på jämna watt. Simulering i BBS sa att jag borde kunna komma nedåt 2:20 med vettiga watt under förutsättning att det inte blåste allt för mycket.

Tävlingsmorgonen bjöd på strålande väder, om än lite småkyligt. Vattentemperaturen var uppmätt till 17 grader och vinden var knappt märkbar. Det skulle fortsätta vara alldeles lagom väder under resten av dagen med sol och runt 20 grader varmt. Optimalt både för tävlande och publik alltså. Jag tog en färja över vid 7 på morgonen (inte blodigt tidigt alltså) tillsammans med ett gäng andra triathleter. Kollade det vanliga, mötte Simon, testade vattnet och ställde mig sen i kö. AG-starten var rullande med 3 pers var 5:e sekund. Något som var helt nödvändigt för att få ett vettigt flöde på den knixiga och trånga banan. Jag ställde mig i den bakre delen av sub-33-kön och fick väl vänta kanske 15 minuter efter första AG-starten innan det var dags för mig att hoppa i.

Simning – 34:23 (86:a i AG)
Vattnet var 17 grader ”varmt”. Eftersom jag kunde simma lite och fått vatten innanför dräkten var det inte någon större chock att komma ner i vattnet. Adrenalinet gör väl sitt till också förvisso. Första delen av banan längst hamnbassängens vänstra del var väldigt lättnavigerad. Tycker att jag kom in i ett ganska bra flyt direkt. Ingen trängsel alls att tala om. Efter två 90-graderssvängar var det dags för vändan in i mitten av bassängen och det var väl egentligen det enda stället där det var lite svårt att få ett bra riktmärke. Jag följde några andra simmare och tror att jag hamnade lite väl långt åt vänster, men inte någon katastrof. Runt bojarna vid ”tungan” var det lite trångt, men det släppte strax efter.

Efter det var det bara att följa hamnbassängens kant, runda en båt, simma in i en liten ”gränd” och sen gena över till uppgången. Kollade på klockan när jag klev upp och kände mig ändå ganska nöjd med tiden. Överlag en riktigt trevlig simning med bra flyt och inte alls några större problem med navigeringen. Det var väl lite skräp i vattnet i den lilla ”gränden” strax innan uppgången, men utöver det tycker jag att vattnet var fräscht. Inga maneter!

Smile for the camera...

Simbanan i Helsingör
T1 – 5:14
Lång löpning till växlingsområdet. Först över kullersten och in till den första delen av växlingsområdet där våra påsar var. Ingen stöttning av funktionärer utan du ansvarade själv för att plocka och hänga tillbaka påsen. Bråkade lite med min Röka-dräkt som jag tycker är lite i krångligaste laget att få av eftersom den är trång över anklarna. Förmodligen handlar det väl i slutändan bara om sekunder, men det handlar mer om känslan. Sen en till ganska lång löpning (typ 400 m) runt hela området där cyklarna stod för att komma in bakvägen. Löpningen gick på gräs/jord så fötterna blev tyvärr lite smutsiga. Till min stora glädje noterade jag att det var väldigt många cyklar kvar i växlingsområdet.

Cykling – 2:21:53 (31:a i AG)
Man skulle ju kunna tänka sig att en cykelbana i Danmark är mer eller mindre pannkaksplatt, men faktiskt inte riktigt. Ca 400 höjdmeter hade man hittat och faktiskt en lite längre stigning på nästan ett par km. Men bortsett från den och några andra rullande partier var det riktigt platt. Och snabbt. Vinden var i princip obefintlig och det vara bara att borra ner huvudet och köra. Första milen gick längst kusten på platt väg med fin asfalt. Benen svarade bra direkt och det var inga problem med att ligga på målwatt med runt 40 i snitt. Började min resa upp i fältet.

Efter en mil var det dags att svänga vänster upp i skogen och in på den delen av banan som var mer eller mindre omöjlig att följa på kartan. Eller i verkligheten för den delen. På vissa delar hade man cyklister i mötande fil och på vissa ställen gemensamma u-svängar fast från två olika håll. Jag hade under den här delen ingen aning om ev. mötande cyklister låg före eller efter mig och om nästa sväng skulle ta mig tillbaka till kustvägen eller inte. Som tur var hade jag i alla fall koll på cykeldatorn hur långt jag hade cyklat.

På väg ut på cyklingen

Det är inte ens lätt att följa cykelbanan på kartan
Cyklingen gick huvudsakligen på små böljande vägar i skog eller över öppna fält. Huvudsakligen med fin asfalt och gott om plats. Och det gick fort. Benen var pigga och jag tycker att jag fick ut väldigt mycket för varje tramptag. Energin och vätskan som jag hade med mig på cykeln räckte väl och jag kunde köra igenom varje aid station. På några ställen kändes lite lätt vind men överlag var det vindstilla. Den krångliga bansträckningen till trots var det i alla fall inte någon som helst möjlighet att cykla fel. Efter drygt 4 mil var det dags att cykla ut på kustvägen igen och tillbaka till Helsingör för att ta den andra loopen.

På vägen tillbaka var vi ca 5 pers som låg på tåg och växeldrog och det gick riktigt fort. Inne i Helsingör var det sen täta åskådarled vid varvningen och bra stämning. Spanade efter familjen men fick inte syn på dem. Andra loopen började med ”klättringen” som jag nämnde tidigare. Killarna som jag innan höll tempo med körde jag nu ifrån och kände mig fortsatt stark även om jag nu fick ta i lite mer. Halvvägs in på andra loopen kom en lite längre sammanhängande slakmota och här började jag känna att jag faktiskt nog var på väg att göra en riktigt bra cykling när jag kunde ligga jämna och höga watt så pass sent under loppet utan att känna mig trött. Såg på klockan att det lutade mot ett snitt på 38 km/h och en tid mot 2:21 vilket väl är min snabbaste 70.3-cykling. Watt-mässigt landade jag in på 238W NP vilket bara är snäppet sämre än min cykling i Sydafrika.

Sista biten är det en del körning utför men tyvärr lite svårt att utnyttja det ordentligt eftersom det är en del svängar och en del fartgupp. Kommer in till växlingen med en riktigt bra känsla.
Push it!
På väg in till växling


T2 – 2:06
Jag har sagt det förut och jag säger det igen; bike catchers is the shit! Alltså någon som tar emot din cykel och placerar tillbaka den på sin plats i växlingsområdet. Du slipper springa med cykel och leta efter din plats och kan istället bara koncentrera dig på att komma ut på löpningen. Jag hade ett bra flyt i bytet och kom i väg bra på pigga ben.

Löpning – 1:30:59 (28:a i AG)
Direkt efter Run Out stod familjen och hejade. Jag gjorde tummen upp och förberedde mig på en rolig löpning. Direkt därefter kom en vänstersväng upp på en grusgång och banans i princip enda lilla uppförsbacke. Vi skulle alltså springa ett varv runt slottet, komma till målområdet och sen göra ytterligare 3 varv bestående av en vända inne i stadskärnan följt av en vända runt slottet. Delen runt slottet var huvudsakligen grusväg medan delen i stan var asfalt och gatsten. Inte många höjdmeter men ganska många svängar.

Ut på första varvet - tummen upp!
Fokus
Målet och planen var som vanligt att köra under 1:30. Benen känns pigga och första varvet runt slottet går i klar överfart. Delen inne i stan är trevlig men lite mentalt påfrestande att springa gata upp och gata ner. Lite svårt att hålla reda på var på varvet du befinner dig. Jag springer om många och vid några tillfällen springer man dessutom med ett mötande spår och det är klart att man blir sporrad av att se trötta ben och tomma blickar på andra. Jag har lite koll på klockan och kan konstatera att det ser ut att kunna bli en bra dag. Första hela varvet går sedan med ett snitt på 4:16 min/km och min hejarklack verkar nöjda med mig när jag passerar.

Min vana trogen dricker eller äter jag inget under första varvet. Tanken är liksom att ha tillräckligt med energi i kroppen efter cyklingen för att i alla fall kunna springa första timmen på löpningen. Under andra varvet börjar verkligheten komma i kapp mig. Jag börjar bli trött och det börjar bli varmt. På slutet av varvet vid vätskestationen ute på piren väljer jag faktiskt att gå några meter. Dels för att få i mig lite cola och Red Bull ordentligt men också för att jag är rejält trött. Sporrar mig själv med det vanligt mentala pep talket om att det nu bara är ett varv kvar och att jag ska hålla ihop det här. Under andra varvet sjunker snittet till 4:29 min/km. Har nu också börjar hälla vatten över mig i vätskestationerna för att kyla ner mig.

Nummer 170 lider mer än vad jag gör - viktigt!

Målgång
Jag lyckas dock hålla ihop det väl under sista varvet. Det är nu väldigt många löpare ute på banan och det är trångt i kurvor och på smalare ställen. Jag blir omsprungen av någon löpare som dock förmodligen ligger något varv efter mig. Sista gången jag tar backen innan varvet runt slottet känns den som en hel jäkla vägg. Men det är nära och trots att allt känns som sirap går det i 4:30-tempo på slutet. Når inte riktigt hela vägen fram med min sub-1:30-löpning men är ändå väldigt nöjd med ett 4:24-tempo i snitt (och 265W). I Sydafrika gick det med 4:23 i snitt men med ca 20W mer så det här var onekligen en mer ekonomisk löpning.

Totalt – 4:34:35 – 28:a av 341 i M45-49 , 229:a av herrar och 247:a av 2591 totalt
Riktigt nöjd! Med tiden i alla fall. Placeringen hade jag inte någon större koll på just då. Förra året på Örebro Triathlon var jag väl någon minut snabbare, men då var det ju på en ganska rejält kort bana. Elsinore var nog endast några 100 meter kort på löpningen. Att det dessutom var med känslan att det finns ytterligare lite att ge gör väl inte det hela sämre; simningen borde absolut kunna kapas med några minuter och löpningen likaså. Jag ska under 1:30 någon gång. Och med en inte allt för lång transition-löpningen borde det ju i så fall inte vara någon omöjlighet att komma under 4:30 på en halva. Tror det får bli det långsiktiga målet. Under 4:30 innan 50.

Post-race
28:e plats visade sig inte räcka. I övriga klasser rullade det ganska friskt, men i kapitalstarka 45-49 var det inte många som tvekade. Sista platsen av de 12 som tilldelades min AG gick till han som kom på 17:e plats (med 4:26). Har lite dåligt samvete över att familjen fick sitta med på en alldeles för lång prisutdelning för att sen gå därifrån tomhänta och åka hem till Stockholm mitt i natten. Helgen efter gick IM 70.3 Haugesund. Hade jag gjort samma race där som i Elsinore hade jag kvalat. Sånt är livet. För övrigt krävdes det 4:02 för att vinna M45-49…

Det finns en ganska stor risk att vi återvänder till Elsinore. Dels eftersom det var en väldigt trevlig och välorganiserad tävling som dessutom Anna blev sugen på att köra och dels eftersom den ligger bra till tidsmässigt inför IM Lake Placid nästa år som jag tydligen råkat anmäla mig till.

Ser ju onekligen ganska nöjd ut

Tre generationer
Inte två generationer - men iaf jag och Simon

No comments: