VR2017

Vid något tidigare tillfälle har jag nog sagt att jag aldrig skulle köra Vätternrundan igen. Typ senast jag körde den 2013. Men när Martin undrade om jag inte skulle hänga på och köra en lugn sub-9 med honom och några andra så slog väl min anmälnings-tourettes till och vips så var jag med. När det började närma sig race så visade det sig helt plötsligt att det bara var jag och Martin kvar. Som tur var hängde Natalie med också, incognito som (Tom)My Johansson. Vi bestämde oss för att klungsurfa, jobba om det krävdes och få en jämn och sansad resa runt sjön. Helst under 9 timmar. Väderleksprognoserna var exemplariska och visa sig också stämma ganska väl. Startade kl 6:10 iförd armvämare som inom ett par timmar åkte av.

Ner till Jönköping gick det exemplariskt fort. Vi körde lagtempo för att jaga ifatt lovande klungor några gånger, men annars gick det relativt jämt och fint i typ 37 i snitt inklusive ett kort stopp i Ölmstad för vätskeutjämning. Efter Jönköping fortsatte vi arbeta på bra. Svansade, arbetade oss framåt och kontinuerligt framåt i fältet. Strax innan depån i Fagerhult får jag helt plötsligt syn på Peter som står i en vägficka tillsamman med ett gäng andra cyklister, och med sin pappa liggandes raklång på marken. Jag stannar givetvis direkt, livrädd för att det ska vara något med hjärtat. Det visar sig som tur är "bara" vara en vurpa och ett nyckelben. Martin och Natalie har missat situationen och jag bestämmer mig för att stanna med Peter och göra honom sällskap om han ska fortsätta. Efter ca 40 minuter har vi fått iväg pappa Peter och cykel till depån i Fagerhult, cyklat 3 km till Fagerhult och sen säkerställt att han kommer iväg med ambulans och att Peters mamma är informerad. Sen drar vi iväg.

Cyklistbutts

Förhoppningen om att hitta några klungor att köra med grusas snabbt. Ett tag försöker vi hjälpa ett gäng, men det går alldeles för långsamt så vi drar vidare. Och i slutändan blir det 16 mil lagtempo mer eller mindre. Peter får dra lite mer eftersom han hade haft en lite lugnare första del av resan. Det som slår oss är att vi inte blir omkörd en enda gång och att det inte ens är några som hakar på oss.

Eller ja... blir blir ju faktiskt lite omkörda till slut. Och det är när jag 15 km innan mål, under en 1/10-dels sekund av slarv och ouppmärksamhet går på Peters hjul och drar i backen. Några procent Peter, ett gäng procent otur och största delen total jäkla klantighet från min sida. Liksom det enda som inte fick hända med tanke på att det bara är 2 veckor kvar till Klagenfurt. Men, tur i oturen är inget brutet. Dock två uppskrapade handflator, två uppskrapade armbågar, ett uppskrapat knä och en förbannad Mattias. Och ja, cykeln klarade sig relativt oskadd. Som det ser ut nu ska jag väl vara läkt innan Klagenfurt, men det blir ju inte någon simning den närmsta veckan direkt.

Vi lindade handflatorna med mina armvärmare och rullade något stukade i mål efter det. Vet inte riktigt vad sluttiden blev och bryr mig inte riktigt heller. 9:3X någonting. Plockar jag bort de ofrivilliga stoppen så skulle nog sluttiden landa runt 8:50. Så cyklingen och benen i sig var det nog inte några större fel på.

Det positiva:

• Att cykla 300 km och tillbringa 9 timmar på cykeln ställde inte till några som helst problem för knä eller kropp i övrigt.
• Att springa dagen efter (förvisso bara 11 km) var inte heller några problem. Om några veckor ska jag ju trots att springa ganska långt dagen efter jag har cyklat ganska långt också.
• Cykelformen känns överlag riktigt vass
• Det var faktiskt lite trevligare att cykla VR än vad jag kommer ihåg från förra gången. 

Det negativa:

• Vurpandet givetvis...
• Sträckan mellan Harge (efter Hammarsundet) och Medevi är fortfarande katastrofal dagtid ur perspektivet många cyklar och många bilar på liten yta. Fixa!