Tjörn Triathlon x 2

För en gångs skull en rapport i hyfsad tid. Tänkte berätta lite om mitt eget lopp som innebar säsongsavslutning och PB, samt kanske lite mer om min 11-åriga dotterns premiär på sprintdistansen.

Familjen var på Tjörn i helgen och två tredjedelar valde att tävla. Den sista tredjedelen hade nog egentligen kunna köra också. Men då hade hon ju å andra sidan missat den minsta tredjedelens debut och det tror jag inte att den större kvinnliga tredjedelen hade velat missa för allt smör i Småland. Jag köpte en startplats ganska tidigt eftersom det varit en sådan trevlig säsongsavslutning förra året och när jag presenterade idén för Valencia om att köra en riktigt sprint så var hon inte sen att haka på.

Statusen innan loppet var att simningen inte alls kändes särskilt bra, cyklingen neutral och löpningen stark (och det var väl ganska exakt så som det utkristalliserade sig under tävlingen också). Skärhamn var brännmanetfritt och vindstilla fram till på fredagsmorgonen. Sen började rapporterna om röd fara och stormvindar att dyka upp och med ens började jag fundera på om jag verkligen skulle hålla på med det är. Regn, snö, vind, värme, kyla, backar... jag kan hantera det mesta. Men vid brännmaneter går gränsen. Brännmaneter och elchocker. Insåg ändå någonstans att det bara var att bita ihop och köra. Dels för att komma över min egen fobi och dels för att inte få Valencia (som var tillräckligt nervös ändå) att misströsta.

Simstarten i Skärhamn är riktigt bra, sjögräs, gegga och brännmaneter till trots.

Innan start valde jag att bli insmord med vaselin, att inte kolla på vattnet (de brännmaneter som låg uppspolade på stranden var tillräckligt läskiga) och att helt enkelt låta adrenalinet flöda och bara köra. Precis innan startsignalen började speakern att prata om simbanan och att vi skulle svänga vänster efter gattet. Förvirringen var total eftersom det var tvärtemot den bana som presenterats på hemsidan. Ja ja, skit samma, bara att simma.

Först sjögräset som smekte ansiktet. Efter gattet och vänstersvängen fanns det inget att sikta på eftersom det var alldeles för få bojar och för mycket vågor. Efter gattet dök även brännmaneterna upp, röda och illavarslande. Under den här delen höll de dock sig på ett behörigt djup. Jag visste inte riktigt var jag var på väg men misstänkte/hoppades på att det skulle vara en liknande sväng som förra årets simbana.

Och det var det väl till viss del. Problemet var att det inte fanns några bojar annat än vid vändningarna och när det går en del vågor som det gjorde då är det alldeles för lite. Såvida man inte hade varit ute och kollat banan dagen innan. Men nu gick ju det inte eftersom bojarna inte låg ute då, och eftersom banan ändrades på morgonen ändå. Min navigering blev långt ifrån klockren och jag tappade nog några minuter både på dålig navigering och det faktum att jag faktiskt fick stanna upp några gånger för att vattentrampandes kolla efter riktmärken. När vi vände upp mot vinden och vattenuppgången blev det riktigt stökig sjö och många brännmaneter på att alldeles för nära avstånd för att det skulle kännas bekvämt. På något sätt lyckades jag dock hålla mig borta från dem. Brände mig lite lätt på ena fotknölen, men det var allt. Hörde om folk som simmat in i maneter och bränt sig i ansiktet och allt. Skräcken...

38:10 på simningen är väl definitivt några minuter mer än vad jag hade hoppats på. Men å andra sidan verkar simtiderna överlag vara ganska långa så det kanske inte var så lättsimmat ändå. Jämfört med förra året så är jag lite snabbare och lite längre upp i resultatlistan efter simningen.

Inte någon proffsnavigering direkt...

Ut på den blåsiga cyklingen. Även om minnet ibland är kort tyckte jag mig nog kunna känna att det blåste ännu lite mer än förra året. Banan såg lite annorlunda ut i år med varvning inne vid akvarellmuseet innan vi åkte ut på andra varvet. På det stora hela nog en bättre bana än tidigare. Bortsett från att flytten av växlingsområdet gjorde det väldigt trångt (i växlingsområdet alltså). Benen svarade och jag låg i vänsterfil större delen av första varvet. Under andra varvet var jag betydligt mer ensam och hade en lite kort energisvacka efter ca 7 mil. Men watten trycktes hyfsat enligt plan (5W NP mindre på andra varvet får anses ligga inom felmarginalerna).

Egentligen gjorde jag nog bara några enstaka misstag och det handlade om att trycka lite för mycket på pedalerna för att cykla ifrån personer som jag irriterat mig på. Typ sådana som pressar sig förbi med hjälp av vinddraget för att sedan slå av på farten direkt efter. Usch! Och kanske att jag jagade ikapp någon rygg för att köra om utan att behöva det just där och då... Men bara kanske. Vinden var absolut väldigt påtaglig under de sista 15 km av varje varv. Dock inga som helst problem med disc och 90 mm profil fram. Hade ett litet kast i ca 50 km/h över ett fält när det kom en kastvind från sidan, men inte något mer än så.

2:24:45 vilket är någon minut bättre än förra året. Pigga ben och avancemang från 19:e till 9:e plats i M40-44. 31:a cykeltid total i hela fältet och 5:e tid i M40-44. Vilket placeringsmässigt är betydligt bättre än förra gången.

Ut på andra varvet.

Slutligen löpningen som skulle komma att bli min paradgren i år. Bricklöpningarna veckan innan tävlingen hade känts väldigt lätta och bra och min plan var att sikta på att gå ut i ett något hårdare tempo än det 4:30-tempot som jag normalt sett siktar på och se hur länge det skulle hålla. Ganska bra skulle det visa sig. Startade i ett 4:15-tempo som egentligen bara mattades av i backarna under första varvet. Tappade lite fart under andra varvet men klockade ändå in mig på 45 minuter vilket indikerade en sluttid på runt 1:30 om jag skulle hålla ihop. Under 3:e varvet kom dock svackan och efter uppförsbacken ute på halvön på den övre delen av löpbanan kändes benen riktigt rökta. Klockade en km över 5 minuter där och trodde att det roliga skulle vara slut.

Men jag lyckades ändå samla ihop mig på något sätt och plocka upp löpsteget igen och vips var var inne på varvning och på väg ut på sista varvet. Kunde nu ägna mig åt att tänka "här kommer jag aldrig springa mer igen". Jag hade bestämt mig för att inte titta på totaltiden förrän det att jag passerat backarna på norra delen av banan en sista gång (med drygt 2 km kvar). När jag väl gjorde det och konstaterade att den stod på 4:30 någonting insåg jag att sub-4:40 faktiskt var möjligt om jag bara höll ihop den sista biten.

Med dottern vid min sida, i omkörningsfil.

Och resten är väl typ historia...

Efter 4:39:17 passerade jag mållinjen med ett fånigt flin på läpparna. Löpning på 1:33:10 är min bästa HIM-löpning hittills (även om den nog var typ 500 m kort) och totaltiden lika så. Och jag var dessutom riktigt trött för en gångs skull. I M40-44 var jag ju 20 efter simningen, 9:a efter cyklingen och 6:a efter löpningen. Vilket borde kunna ses som om att jag faktiskt disponerat loppet ganska väl. Så återigen en väldigt bra säsongsavslutning och en väldigt trevlig tävling. Bortsett från brännmaneterna och oklarheterna i simbanan var allt verkligen toppen. Tyvärr lär det nog inte bli en tredje gång på Tjörn eftersom Kalmar ligger i tävlingskalendern nästa år. Min tid hade räckt till seger i M45-49 så jag får väl sikta på det nästa gång. För att inte tala om sub-4:30.

Nu skulle jag ju egentligen skriva om ett lopp till - Valencias lopp på söndagen - men det får bli i nästa inlägg istället.

Men ganska nöjd då...