IM Lanzarote - så där va? [RR]

Det där blev ju inte riktigt som jag tänkt mig. Och ska jag vara helt ärlig och självrannsakande så var det faktiskt på det stora hela ett ganska kasst genomförande. Vi kommer till det strax. Att jag dessutom nu för tiden är helt värdelös på att skriva och att det tar över en månad för mig att få ur mig en rapport är ju bara helt värdelöst.

Förberedelserna hade nog egentligen varit bra. Passen veckorna innan hade gått enligt plan och väl på plats på Lanzarote blev det de normala förberedelserna med cykling av delar av banan, lite löp och simning på simbanan. Vi bodde perfekt ca 700 m från starten i en billig och helt okej lägenhet. Hade problem med mina växlar på cykeln, men ett nytt växelöra (som jag skaffade dagen innan jag åkte) och lite justering löste det problemet. Sen var det den här saken med att jag inte kunde gå på toaletten. Men det tänkte jag inte så mycket på då.

Tävlingsmorgonen ringde klockan vid 4:30. Tittar ut och ser att flaggorna står rätt ut; lika mycket vind som befarat alltså. Fikar, fixar, går ner till växlingen, pumpar, fixar, på med dräkt, lämnar väska till frugan och värmer upp lite i vattnet. Nyttjar min AWA-status för att få ställa mig i en fålla mellan proffsen och de agegroupers som anser sig kunna simma under en timme. Vet inte om det hjälper mer än de stjälper. Det hade nog blivit stökigt oavsett. Tycker starten är lite rörig och inte alls så pampig som den brukar kunna vara. Stör mig på att allt måste sägas både på engelska och spanska. Försöker tagga till. Sen smäller det.

Jag och Peter "Temposmurfen" Andersson testar banan

Spansk organisation - givetvis fick jag fel nummerlappar i mitt startkuvert.

Manuel (eller något annat spanskt namn) fixar mitt växelöra till det facila priset av €10

SWIM
Startfållan är smal och det är masstart från stranden. Simbanan är utformad på så sätt att det är absolut närmast att hålla till vänster och nära en repavspärrning och dessutom kommer det en 90-graderssväng efter knappt 200 m. Klart som f-n att det blir rusning och trångt. Av någon märklig anledning verkar större delen av det 1900 personer stora startfältet tycka att det är vettigt att få dagens högsta puls under tävlingens första minut och tro att dagens 8-16 timmars tävlande kan avgöras under de första 5 minuterna av simning. Det är kaos fram till bojen, och sen fortsätter det vara kaos hela första varvet. Det är den absolut stökigaste simning jag någonsin varit med om. För min del blir det 4-5 kallsupar, glasögon avsparkade 2 gånger och otalet sparkar och översimningar. Banan var ganska lättnavigerad och jag vet inte om det möjligtvis var det som fick så pass många att skippa navigeringen helt; det var väldigt många som simmande zick-zack utan ta någon som helst notis om att de var på väg i helt fel riktning. Andra varvet var något bättre, om än knappt.

Givetvis har någon lyckats sparka på min klocka också, så att den är både avstängd och inställd på annat läge. Har därför ingen aning om tiden när jag kommer upp ur vattnet. Anna har lyckats flytta på sig från till simningen till att stå vid min växlingsplats. Frågar vad klockan är och inser att simningen inte alls gått så snabbt som jag ville. 1:12:53 blev väl i alla fall PB, men inte så mycket mer än så. Av övriga tider att döma var det dock ganska många som inte simmade så snabbt som de brukade. Det positiva var väl dock att jag inte hade några som helst problem med stöket. Tyckte till och med att det nästan var lite kul.

BIKE
Sen cyklingen då. 2600 höjdmeter, larvigt mycket vind och en del dålig asfalt. En hel del av vinden är dessutom sidvind och vissa partier är rejält utsatta för kastvindar. Som tur var har jag ju cyklat på Lanzarote förut och kände därför till stora delar av banan. Körde med 50mm fram och 90mm bak vilket kändes som en lagom avvägning mellan stabilitet och aero. Gav mig iväg positivt. Noterade att folk kämpade redan i dem första längre stigningen efter Puerto Calero. Själv matade jag på i mål-watt och låg i omkörning större delen av vägen. Jag passerade El Golfo, klättra upp mot Timanfaya  med lätthet, vinkade åt La Santa och passerade de sandtäckta vägarna i Famara utan problem. Därefter var det dags för dagens längsta klättring (ca 2 mil) som på börjades med vinden i ryggen. Först då kände jag hur pass varmt det var egentligen. När man sen efter en knapp mil nådde upp till rondellen innan Teguise och vände upp in i vinden igen var det som att få en käftsmäll. Motvind, varmt, uppför och dagens brantaste klättring.

Banan

Jag fortsatte starkt och tyckte trots allt att det var ganska kul. Kunde till och med njuta lite av utsikten innan Haria och Mirador del Rio (helt i Nelkers anda). Utförskörning efter den sistnämnda var grymt trevlig (11 km med 58 km/h  i snitt). Sen var min tanke att kunna mata på lite på platten med vinden i ryggen. Det var bara det lilla problemet att mina ben var som bortblåsta. Jag fick kämpa som attan bara för att få upp hastigheten i över 30 km/h i och jag fattade inte vad som var fel.  Blev omkörd, stannade och pinkade, blev omkörd igen, tappade modet och tog en gel. Så här i efterhand vet jag ju vad ett av problemen var; det var inte alls platt utan stigning hela vägen. Kanske inte så konstigt att det gick trögt alltså.

Återfick sedan lite krafter och klarade av den gräsliga asfalten efter Nazareth och Donkey Trail utan att krascha. Gjorde en bra växling, fick lite solkräm insmord på axlar och nacke och gav mig sedan ut löpningen med ganska goda förhoppningar.

RUN
Men det visade sig ganska fort att det inte skulle bli någon rolig dag. Alls. Efter 4 km drog det till i höger knä och det krampade i musklerna runt höger knä. Jag var tvungen att stanna helt för att häva. Kom sedan igång men insåg att mitt måltempo på 5 min/km inte riktigt var läget för dagen. Efter ca 15 km började min mage göra ont. Rejält. Försökte besöka toalett, men inget hände. Det gjorde ondare för varje steg och till slut blev det mer gå/lunka än vad det var löpning. Min teori är att dagens alla kolhydrater och löpningen satte fart på magen och vill få ut något, samtidigt på min oförmåga att gå på toaletten innan tävling gjorde att det helt enkelt var stopp i systemet, Och resultatet av det är givetvis magknip och kramper. Och ju mer jag försökte springa med min magkramp, desto konstigare ställning blev det för kroppen och benen som då svarade med att krampa muskulärt. En klart ond cirkel...

På andra varvet förklarar jag för David exakt hur totalmisärigt livet är...

Lite mer sträckt löpsteg på första varvet.

Jag pallrade mig i mål efter en "löpning" på pinsamma 4:52 och en totaltid på 12:22:26. 609:e plats totalt och 129 (av 366) i åldersklassen. Det är väl placeringsmässigt förvisso i paritet med mina tidigare tävlingar, men inte alls ett steg i rätt riktning. Bara att bryta ihop och komma igen...

SJÄLVRANNSAKAN
Höjdmeter, värme, vind och magproblem påverkar ju givetvis sluttiden och hur loppet utvecklas, men jag är ändå sjukt besviken på mig själv vad det gäller ett par saker. För det första pace:ar jag mig alldeles för dåligt på cyklingen. Kör alldeles för hårt under första delen och får sedan lida för det på andra delen och speciellt under löpningen. Utan att bli allt för teknisk kan jag ju nämna att min NP är 20W lägre under andra halvan av cyklingen trots att den innehåller mer höjdmeter. Jag trycker alltså på alldeles för mycket i början och förlorar på slutet. Snitt-"ansträngningen" över hela cyklingen är i princip enligt plan, men det är helt fel fördelat. Jag borde ha lärt mig bättre vid det här laget.

Den andra saken är min skalle. Det fanns så mycket negativa tankar i den under andra halvan av löpningen så att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Visst, men tanke på min mage och kramper hade jag oavsett varit tvungen att gå en hel del, men sen handlar det om det här med att komma igång igen. Jag är idag helt övertygad om att jag skulle ha kunnat kämpa mig igen smärtan och sprungit betydligt mer under andra halvan av löpningen om bara inte skallen varit så förgiftad av tankar om hur besviken jag var på mig själv, hur kass jag var, vilken fejk jag är och hur värdelös karaktär i största allmänhet som jag har. Här går jag liksom omkring och lurar folk att jag kan det här med triathlon... Jag vet ju (nu) att det där inte är helt med sanningen överensstämmande och att det till stor del är ett resultat av låga energinivåer och smärta. Men det är ju inte funkis då det faktiskt hindrar mig att kliva över den där sista tröskeln när det gäller prestation. Det har hänt tidigare på tävlingar över 5-6 timmar och för några år sedan hände det ibland i kombination med simmomentet. Men det är jag ju liksom komfortabel med idag så uppenbarligen går det att göra något åt saken. För det måste jag ju göra....

En inte helt nöjd Mattias och en kraschad Merckx (Peter vurpade och bröt nycketbenet).

En fin tårta som tyvärr innehöll banan. Helt bortkastat alltså.