Wednesday, August 20, 2014

IM Kalmar 2014 - min betraktelse

Många känslor genomsyrar din kropp under en så pass lång och krävande utmaning och tävling som Ironman-distansen trots allt är. Det kommer att göra ont; en IM-mara är trots allt en ganska vedervärdig sak att genomföra. När energidippen kommer på cyklingen (för den kommer, tro mig) gäller det att hitta det som driver dig framåt. Du kommer att vara nervös och livrädd för att misslyckas; för de allra flesta är det tävlingen med stort T under året och den dagen då ett års förberedelser ska vidimeras. Misslyckas du är det liksom inte bara att ge dig på det nästa helg igen. Oavsett om du sedan håller på 8 eller 16 timmar är det en lång och energiätande dag som kommer att kräva din fullständiga uppmärksamhet, engagemang och vilja. Annars går det inte.

Och så är det ju den här saken med att det är helt jäkla underbart! Det får man liksom inte glömma bort under loppet. Stämningen, förväntningarna, atmosfären, heroes hour, crescendot, glädjen, lättnaden, tårarna, vänskapen, värmen, prestationerna, publiken och hela cirkusen som Ironman är. Det går liksom inte annat än att bara älska det. Min fru sa att jag såg ut som ett barn i en godisbutik bara av kliva ur bilen på torsdagen i Kalmar. Visst kan man ha synpunkter på IM-organisationen, men jag tror knappt att någon tvekar om att de levererar en helhetsupplevelse.

Cykel - check!
Resten av utrustningen - check!
Frankfurt var bra, men Kalmar var något i hästväg när det gäller publik och funktionärer. Om Heartbreak Hill i Frankfurt fick mig att känna mig som en TdF-cyklist, fick varje löppassage genom Kalmars centrum mig att känna mig som om jag var på väg att vinna hela tävlingen. Vid passagen av rondellen på Ängöleden, då vi skulle ut på fastlandsdelen av cyklingen, fick jag gåshud på hela kroppen och nästan en liten tår i ögonvrån. Jag har aldrig varit med om en så dedicerad, tålmodig och entusiastisk publik och funktionärer likaså. Timme in och timme ut stod denna publik och hejade, uppmuntrade och ropade namnen på människor de aldrig träffat och aldrig kommer att träffa igen. Klockan 7 på morgonen var hela Kalmar vaket och inte förrän efter fyrverkeriet vid 23:30 somnade någon.

Mitt eget lopp blev kanske inte den peak på säsongen som jag hoppats på. Jag satt ju upp ett mål på 10:30. Nu höll tyvärr inte min löpning hela vägen för det. I slutändan kapade jag dock nästan en halvtimme på min tid från Frankfurt så visst ska jag väl vara nöjd. Det är definitivt ett steg i rätt riktning och att få göra det i Kalmar var en ynnest med tanke på det jag nämnt ovan.

Några detaljer från själva loppet då:

SWIM
Vågstarten fungerade alldeles utmärkt. Jag ställde mig mitt i 1:15-gruppen och kunde i lugn och ro starta simningen. Av någon märklig anledning blev det ganska trångt på det långa benet efter första 90-graderssvägen. På tillbakavägen var det sedan riktigt svårt att hitta något riktmärke att gå på samtidigt som bojarna inte syntes ordentligt. Inte någon direkt 100%-ig navigering där alltså. Passagen förbi kajen och den lilla hamnen var grymt cool, om än med en del maneter och grisigt vatten. Efter 1:18 var jag klar och på väg in till växlingen. Klockan mätte upp simningen till 4,17 km och känslan bland de flesta var att den nog var något lång. Nöjd med det.

Det jag tar med mig till nästa tävling är att jag ska fokuserad på tekniken och försöka bli snabbare. Uthålligheten har jag, men i dagsläget har jag liksom bara en fart. Skulle vilja kunna kapa runt 10 minuter på simningen, vilket jag borde kunna göra med en säsongs teknikfokus. Slutligen anser jag att personer som simmar bröstsim runt bojarna och personer som simmar hela banan i ett sicksack bör förbjudas.

Nu fru hävdar att jag är där i vattnet någonstans
Uppgången - här har ingen någon aning om var jag är
T1
Som jag och Carl misstänkt innan var ombytestältet klart underdimensionerat. Lite konstigt kan man tycka. Jag fick sitta på golvet. Tog det dock ganska lugnt och fick till en godkänd växling.

På väg ut på cyklingen. Blockad som vanligt.
BIKE
Vinden såg ganska lovande ut på väderleksprognoserna innan tävlingen. Nu blev det inte riktigt så. Istället för en lätt SV vind fick en lite kraftigare rak västlig vind som definitivt inte hjälpte till på Öland, eller på den här bansträckningen. På fastlandet var den lite mer lynnig och känslan var definitivt att den jobbade lite mer emot än för. Det var nog något lättare cykling i år än förra året, men inte alls lika lätt som under 2012. Min plan att inte få kramp fungerade. Men 1 mil kvar till växling fick jag en lätt känning i höger lår, tog det då lite lugnt och kunde sedan växla med hyfsat pigg och okrampade ben.

Slutligen blev det exakt samma hastighet i Kalmar som i Frankfurt (34,1 km/h, Kalmar var dock 2 km lång). Denna gång dock utan kramp och sålunda med pigga ben. Frankfurt innehöll lite mer höjdmeter, men å andra sidan även partier att "vila" i. Sådana finns det knappt några av på Kalmars bana; där är det jämna watt och malande som gäller. Passerade i runda slängar ca 500 pers på cyklingen i alla fall. Så det råder väl inget tvivel om att det är min starkaste gren. På Öland blev jag riktigt kissnödig. Jag försökte lösa det enligt triathlon-konstens alla regler, men det gick bara inte. Inte för att jag skulle ha några problem med att pinka på mig, men jag fick inte till något ordentligt tryck och var därför tvungen att stanna för att lösa det. Och även om det bara tog några minuter kändes det som om hela världen cyklade om mig. Eftersom jag strax innan pausen cyklat om Carl fick jag dock det stora nöjet att cykla om honom igen.

Från cyklingen tar jag med mig att fortsätta vidmakthålla och ta små steg framåt. Min cykling räcker idag till en tid nedåt 5 timmar en bra dag. Däremot ska jag försöka planera cyklingen lite bättre och dela in den i olika "ansträngningsfaser". Nu går jag mer på känsla och trycker på ganska rejält redan från början för att sedan trötta. Inte direkt någon negativ split alltså.

Världens sötaste hejarklack.
Världens bästa hejarklack! Omöjligt att misslyckas med en sådan bakom sig.
T2
3:15 är knappt godkänt, men okej. Det hade regnat precis innan växlingen och golvet var smutsigt så det tog lite extra tid att torka fötterna och få på sig strumporna ordentligt.

RUN
Det slutliga testet. Håller benen för att köra ett marathon eller inte? IM-maror är hemska saker och det är tur att kroppen och hjärnan är duktig att glömma bort vad smärta är. Jag satte av i en komfortabel fart med vad jag upplevde var pigga ben. Den farten visade sig vara strax under 5 min/km-tempo och första milen var snabbt avklarad på ca 49 minuter. Kisspaus vid 12 km. På andra varvet börjar jag med att gå genom vätskestationerna (enligt) plan och betar av km efter km. Efter 25 km är det dock slut på det roliga. Ingen kraft eller ork kvar. Börjar gå allt längre sträckor. Inte med någon egentlig kramp, men med ben som gör sååå ont. Håller mig i alla fall i rörelse hela tiden. När det är runt 6 km kvar kommer Carl ikapp mig och uppmanar mig att springa. Hänger på i ett par km innan det tar stopp i en uppförsbacke. Carl fortsätter och tar mig med drygt 3 minuter. Går nästa en km för att uppbåda krafter att springa den sista loopen genom centrum och upploppet.

Springer upploppet, viftar med armarna, uppmanar publiken att jubla. Och den svarar. Öronbedövande. 10:52:58 - "Mattias, you are an IRONMAN!"

Mitt löpsteg ser nog allra bäst ut från sidan faktiskt.
Slutet på första varvet och piggt!
Inne på sista varvet. Inget löpsteg och inte så piggt. Men glad i alla fall.
Från löpningen... tja, det är väl pace, pace och pace. Gick ut lite för hårt och fick i mig lite för lite energi på löpningen. Gav mig själv goda förutsättningar med fräscha ben efter cyklingen, men höll inte hela vägen. Dock 25 minuter snabbare än i Frankfurt och ett klart steg framåt. Nästa gång håller jag hela vägen och kör en 3:40-mara. En sak som gnager lite är att jag kanske gick lite väl mycket och långa sträckor, att jag kanske borde ha haft lite tjockare pannben. Men det är svårt att säga; just där och då kändes det alldeles rätt att gå.

Ska väl kanske också nämna att det inte var långt ifrån att det inte blev någon målgång alls för mig. När jag på sista varvet, ett par km innan mål, springer på Södra Kanalgatan längst växlingsområdet så blåser stängslet (det som syns på cykelbilden ovan) omkull. Det är en kanske 100 m lång sektion som rasar och landar 10-20 cm från min fot. Tungt järnstängsel som med stor sannolik hade gjort mos av min fot/ankel om den landat på den. Hörde någon som skrek till bakom mig men var lite för dimmig i skallen för att se om någon blivit skadad. Hoppas inte det.

Titta, en portal med mitt namn på!
Lite småfånig pose, men Anna ville ha det så.
Post-race
Senare på kvällen gick vi (med trötta pappor och trötta barn) till Heroes Hour. Magisk stämning och kanske en liten tår i ögonvrån på både mig och Anna. En fantastisk weekend, tävling och upplevelse var över för den här gången. Men jag kommer tillbaka. Inte i Kalmar just nästa år för då ska vi ju till Klagenfurt. Men känslan är att Kalmar kommer att besökas minst en gång till.

Det finns mycket annat att analysera. Tidsjämförelser är väl lite svårt eftersom varje tävling har sina helt egna och unika förutsättningar. Placeringar går väl dock att jämföra. I Frankfurt kom jag på plats 1187 av 3015 totalt och på plats 254 av 580 i M40-44. I Kalmar plats 430 av 2346 och 86:a av totalt 462 i M40-44. Så visst är Kalmar ett klart steg framåt både tidsmässigt och placeringsmässigt. Det tar jag med mig.

Två hjältar under Heroes Hour. Frågan är om inte den lilla hjältinnan ser lite tröttare ut än jag.

2 comments:

Richard Jack said...

Bra jobbat. Sjukt bra tid, om du frågar mig! Önskar jag hade lika bra cykelform som du!
Jag kör IM Köpenhamn nu på söndag. Det blåser som fan, så kommer nog inte gå fort. Men, kul ska det bli!

kgm said...

Fantastiskt bra jobbat tycker din lönnfete granne! Kollade dig online & höll tummarna för <11 om inte 10:45, och du levererade.

/kgm