Knivsta Duathlon SM/RM 2014 [RR]

Svenska mästerskap är liksom eliten; seniorklass och de allra bästa. I samband med SM körs ofta även svenska mästerskap för åldersklasserna, eller Masters som det kallas på triathlon/duathlon-språk. Och är det i åldersklasser kallas det Riksmästerskap istället för SM. Tävlingen logga såg dock ut så här:

Och det räcker för mig. Ingen direkt anmälningsstorm för att vara ett svenskt mästerskap. Sammanlagt 88 föranmälda till Masters- och seniorklasser. Herrseniorklassen (som körde 10 km - 40 km - 5 km) var störst och min klass (Masters herr 40-44) var näst störst med 11 st anmälda. Inte så många m.a.o. Men det är liksom inte mitt problem. Anmäler man sig inte kan man ju inte vinna. För övrigt min tredje start i ett SM/RM och så illa blev det ju inte. Alls.

Det var en varm dag. Temperaturer på över 25 grader utlovades och dessutom en del vind. Familjen inledde dagen lite start med en åksjuk (och spyende) dotter samt en som blivit bestulen på kredit- och körkort. Trots det kom vi i tid till Knivsta en dryg timme innan start. Träffade på Carl och försökte sedan förstå hur växlingsområdet såg ut och hur det skulle fungera med Sportident-pinnarna vid växling och målgång. Kändes ju inte helt optimalt att behöva tänka på det vid en stressad situation. Nu funkade det dock helt okej eftersom det fanns gott om funktionärer som påminde oss när det skulle stämplas. Värmde upp med lite cykling och rekognosering av den inledande (och knixiga) delen av cykelbanan samt med lite löpning. Sen var det dags att åka.

Knoll och tott innan start - bara hår och glasögon som skiljer oss år

Första varvet efter ca 2 km - här börjar det göra ont.

Ut på andra varvet (första löpningen). Observera den blivande 2:an
som här ligger efter mig. Och min hejarklack till höger i bild förstås.

Under tävlingar av den här typen (kör järnet i typ en timme, fundera inte på disponera loppet eller något sådant tjafs) fungerar mitt psyke ungefär likvärdig oavsett tävlingsform. Innan start är jag lagom laddad. När starten går ger jag järnet och tycker att det är skitkul att komma iväg... bara för att 10 minuter senare komma på hur jäkla jobbigt det är, hur ont det gör och fundera på om jag verkligen orkar hålla på med det här i 50 minuter till. Men så biter jag ihop lite och börjar räkna ner; 2 km till och sen får jag cykla, snart vid första vändningen och då är halva tävlingen gjort, sista växlingen bara 10 minuter kvar nu. Och på något sätt håller det humöret och kraften uppe, och motar bort tankarna som säger att det skulle vara riktigt nice att sätta sig i gräset och chilla lite. För ont gör det på de här distanserna. Mjölksyran ligger precis på gränsen och mannen med hammaren står bara och väntar på att få slå till.

Löpning 1 - 5km 18:40 [3:44 min/km]
Som vanligt en rejäl rusning när starten gick. Min plan var som vanligt att inte ha någon plan alls. Som jag skrev tidigare pace:ar jag mig inte på ett sånt här lopp, utan kör på känsla och omgivning. Blev dock lite rädd när klockan piper för första km och visar på 3:39... Så snabbt kan jag ju inte springa. Men det gör jag uppenbarligen. Fortsätter med stadiga km-tider under 4 minuter och tappar egentligen endast fart under sista kilometern. Har tyvärr inte den blekaste aning om hur jag ligger till i klassen vid växling, annat än att jag har runt 15 man före mig. Är dock grymt nöjd med första sträckan.

Cykling - 20 km 33:31 [35,8 km/h]
Första växlingen var i ärlighetens namn ganska usel. Jag måste nog träna och lära mig ordentligt att komma iväg med cykelskorna fastsatta i pedalerna. Dels slipper jag springa med cykelskor, slipper stå stilla och dra på mig skorna och kan dessutom börja trampa direkt. Nu tog det tid att få på sig skorna och jag strulade en del med pedalerna vilket gjorde att jag tappade en del placeringar (och förmodligen silverplatsen) vid växlingen.

Sen gick det väl helt okej. Cykelbanan var knixig med sammanlagt 14 st 90-graderssvängar och 3 st 180-graders som tog plockade mycket fart. Det var dessutom ganska dålig asfalt på den långa temporakan. Jag kom aldrig underfund med hur vinden blåste egentligen, annat än att det ibland var tungt och ibland inte. Cyklade nu förbi både röda nummerlappar (masters) och andra som körde den långa motionsvarianten. Fortfarande ingen som helst koll på hur jag låg till överlag. Dock nöjd med cyklingen överlag och med den påföljande växlingen.

Ut på cyklingen - även här påhejad av V med sin egenhändigt komponerade skylt.

Löpning 2 - 2,5 km 9:21 [3:44 min/km]
Var förvånad över att benen svarade så pass direkt när jag gick ut på sista löpningen. Vi var nu några stycken som sprang tillsammans och jag var nu mest fokuserad på placeringar snarare än att titta på tiden. En kille var rusigt snabb och drog ifrån direkt. Jag kom ikapp en VäsbySS-kille som jag misstänkte skulle kunna tillhöra 40-44 och tog mig om honom med 500m kvar. Sen tog han mig på upploppet när jag inte hade något mer att ge. Som tur var körde han i 35-39.

Väl i mål hade jag ingen aning om hur snabbt (eller långsamt) det gått, eller hur jag kommit till i min klass. Misstänkte att jag borde ligga runt 10-12 i mål, bland alla klasser, men hade ju ingen aning om vad det skulle betyda.

Väntar sen på att Carl ska komma i mål. Pussar på min fru och dotter, tar en snabb dusch och tittar sedan på när Valencia värmer upp innan sin löptävling. Då knackar Carl mig på axeln och säger "Grattis".

Post-race
1:02:32 räcker alltså till en bronsplats i Masters 40-44! Shit, jag har alltså tagit ett SM-brons (typ) i min åldersklass. Jag som för 5 år sedan knappt skulle kunna springa milen under 60 minuter. Sammanlagt har jag 11 st framför mig i mål. Min första pallplacering ever (vad jag kan komma ihåg). Så jäkla stolt och mallig. Och bara 18 sekunder från en silverplats. Segrarna hade jag inte kunnat rubba (2:40 före mig), men han har å andra sidan pysslat med duathlon i 20 år. Ändå känner jag att det finns en del tid att kapa. Jag är inte för gammal för att fortfarande bli något snabbare på löpningen, cyklingen likaså och runt växlingarna finns det kanske 30 sekunder att kapa. Framförallt är det en mental spärr som släppt. Jag kan springa snabbt och jag kan faktiskt vara med och tävla.

Sen fick jag ju iofs inte vara bäst i familjen. Valencia skulle prompt komma först i sin löptävling och hamna överst på pallen. Typiskt!

Glad Valencia ska ut på sitt andra varv i värmen.

1:a!

3:a - inte så pjåkigt va?