Vi kom båda fram till att det var en jättedum idé. Jag hörde efter med min fru och hon tyckte också att det lät som en jättedum idé. Så jag beslutade mig för att köra. Grundtanken var väl liksom att ge mig själv en ny chans till en vettig säsongsavslutning efter det att inte allt funkade i Kalmar. Jag har ju trots allt kört Tjörn 2015 och 2016 och kommit därifrån med väldig positiva minnen. Då körde jag ju dock utan en IM i benen veckan innan.
Peters föräldrar bor i Skärhamn och via lite lokala kontakter fixades startplatser. Så med boende och startplats det var bara att köra ner till Tjörn och tävla lite. Jag hann med 30 minuter löpning (3x1000) och 20 minuter simning som formtoppning. Det är ju liksom inte så att man tränar överdrivet mycket veckan efter Kalmar. Väderleksprognoserna inför tävlingsdagen sa ”nästan vindstilla”, men som alla vet blåser det alltid på Tjörn (sydvästlig vind i 9 fall av 10) så det var givetvis bara ljug.
På tävlingsmorgonen var det småkyligt och blåsigt. Inte så blåsigt att det kändes oroligt med disc, men tillräckligt för att fatta att det skulle blir sjukt jobbigt på samma ställen som det varit jobbigt tidigare år. Vattnet var inte direkt jättekallt, men inte supervarmt heller. Ryktet sa att det var mer eller mindre manetfritt. Bara att bita ihop och köra.
SWIM - 36:32
Det här året fick vi köra den bana som vi skulle ha kört förra året men som blev ändrad i sista sekund. Det betydde att alla ville ta den första högersvängen (runt hopptornet) så tight som möjligt och att det då blev väldigt trångt. Lite slag och sparkar senare började vi komma ifatt de första (sista) mastersdamerna och efter det att vi kom runt nästa udde såg jag den första gula bojen och påbörjade det långa benet ner mot hamnen. Här simmade jag med vågorna. Förstod att det gick en del sjö eftersom bojarna bara syntes om man sightade på toppen av vågen. Kände ett bra flyt och att jag simmade hyfsat rakt. Kände mig dock ganska ensam. Efter det att vi vänt 180 grader runt bojen vid gamla hamnen blevb det ganska stökig simning. En del verkade välja att hålla till höger i förhoppning att få lite lugnare vatten. Jag valde dock den raka vägen. Vet inte riktigt vad som var rätt. Såg 3 maneter under hela simningen, klart godkänt.
T1 - 1:58
Tittade på klockan när jag kom upp ur vattnet och såg 36-någonting. Nöjd med att i alla fall vara några minuter bättre är förra året. Tog en mugg för att skölja ur saltvattnet ur munnen och genomförde en i övrigt klanderfri växling. Eftersom vi anmält oss sent på ”restplatser” fick vi stå bland motionärerna och där var det väldigt lugnt och skönt just då.
 |
| I omkörningsfil. Foto: Nicklas Andersson |
Som vanligt blåste det. Mina ben kändes dock pigga initialt och med tanke på den senaste tidens cykelform hade jag väl någon förhoppning om att kunna göra riktigt bra ifrån mig. Men det blev liksom aldrig något riktigt flyt i cyklingen. Efter första varvet låg jag dock på ca 37 i snitt och med 240W NP (betydligt tuffare än Kalmar alltså) och hade väl en förhoppning om att kunna komma nedåt 2:20 men tyvärr sprack det på andra varvet. Dels svarade inte benen riktigt när jag tryckte på och jag körde dessutom helt själv under långa perioder. Det hade ju inte varit helt fel att ha någon att ligga på lagligt avstånd bakom på motvindssträckorna. Nu var det nog snarare jag som drog ett tåg där.
Rent siffermässigt ligger faktiskt den här cyklingen i exakt paritet med de 3 halvor jag gjort tidigare under året (Cannes 235W NP, Borås 234W NP och Tjörn 235W NP). Och med tanke på förra veckans IM ska jag nog absolut vara nöjd med cyklingen. Känslan var dock att jag inte fick ut det som jag ville. Trots det var tiden ca 1½ minut bättre än förra året.
T2 - 1:09
Även denna växling i princip klinisk. I motionärsdelen av växlingsområdet var det bara Peters cykel som var på plats. Skippade strumporna som låg där och såg inbjudande ut. Fick väl lida för det efter tävlingen...
Såg inte fram emot löpningen under slutdelen av cyklingen. Alls. Hade ganska många negativa tankar i huvudet och steget kändes tungt. Blev dock uppmuntrad av Peter som ropade "Du ser ut som skit" när vi möttes på den dubbelriktade löpbanan. Blev upphunnen av Åsa Lundström och sprang med henne någon km innan jag insåg att det gick för fort. Bestämde mig nu för att i alla fall hålla mig löpande de första två varven (av 4) så kunde jag få ge upp efter det.
På väg ut på det 3:e varvet så tittade jag klockan och blev lite konfunderad. Den stod på 3:48. Och även om man brukar vara lite mosig i skallen så kunde jag räkna ut att jag borde slå förra årets tid om jag bara gjorde sista två varven under 50 minuter. Vilket borde vara görligt om jag bara höll mig springande och inte exploderade totalt. Så jag fortsatte springa. Slog dessutom över klockan på totaltiden och sprang bara mot den i stället.
Det var skitjobbigt. Kroppen fullkomligt skrek åt mig att lägga av och jag var väldigt orolig för att stumna totalt. Med två km kvar kom det upp en tjej (med stafett-nummerlapp) jämsides, tittade på mina armband och sa: "Nu är det snart slut va?". "Ja, det stämmer ju. Häng på!", sa jag och ökade farten. Efter någon km hörde jag henne inte bakom mig, men så kom ett flåsade tillbaka. Vände huvudet bakåt och fick till min förvåning syn på Sara A från TT. "Bra! Nu tar vi det sista", ropade jag och tog i ännu mer. Ända fram till mål!
TOTALT: 4:37:58 - 8 (av 27 i 40-44), 51 (av ca 320 män totalt)
Sara hade startat 2 minuter innan mig så jag fick inte tjejstryk av henne i alla fall. Däremot blev hon 5:e bästa dam i tävlingen och vinnare i 35-39. Och Peter,
Så sjukt nöjd över att jag åkte dit ändå. Gör inte något perfekt race på något sätt, men lyckas ändå klämma till med min bästa tid på distansen någonsin. Och framförallt göra en mental comeback. Och det trots att det bara var en vecka efter löphaveriet i Kalmar. Det måste ju betyda att det finns något att hämta i min arma kropp och att det trots alla motgångar faktiskt går lite åt rätt håll.
Nu blir det säsongsvila! I alla fall till nästa helg.
No comments:
Post a Comment