Challenge Fuerteventura 2014 RR – eller en historia om en väldigt bra dag

Kör du många tävlingar får du ju efter ett tag en ganska bra känsla för om du gjort en bra eller dålig tävling. Och då syftar jag inte i första hand på plats i resultatlistan eller sluttid, utan snarare på känslan och tankarna efteråt; tog jag ut mig tillräckligt, disponerade jag loppet korrekt, hur många saker hade jag kunnat göra annorlunda, etc. En bra placering behöver ju inte innebära en bra känsla och vice versa. I lördags hade jag en tävling där det mesta klaffade. Tidigare skulle jag nog ha rankat Cykelvasan 2012 som min bäst genomförda tävling, men från och med nu är det Challenge Fuerteventura 2014 som innehar den titeln. Väldigt många bitar föll på plats.

Pre-race
Träningen har funkat bra den senaste tiden och gått mer eller mindre enligt plan. Uppladdningen inför CFTV bestod av de sedvanliga brickpassen i tävlingsfart, men den skillnaden att löpningen gick mellan 10-20 sekunder snabbare per km än tänkt tävlingsfart. Men det var ganska medvetet eftersom löpningen hemma var platt och löpningen på tävlingen var allt annat än platt. Under dagarna på Fuerteventura innan tävlingen värmde jag upp med en genomkörare av cykelbanan, provsimning av den nya simbanan och ganska mycket sömn. Och givetvis nutella. Sen helt vanliga förberedelser med cykelincheckning, spansk organisation (isf race briefing på knagglig engelska fick vi en halv genomgång på knagglig tyska och en hel på spanska, och givetvis med felaktiga bilder från förra året på växlingsområdet) och de sedvanliga småkrämporna och funderingarna på om jag verkligen förberett mig på bästa sätt och fått med mig allt. Jesper med familj var givetvis på plats och jag tror att Jesper var ganska segerviss.

Slutligen uppstigning kl 5 på tävlingsdagen, frukost på hotellet, inlämning av BIKE och RUN bag, påfyllning av flaskor och luft i däcken, stilla kontemplerande, insmörjning av solkräm och bodyglide, väckning av fru och dotter, påkrängande av våtdräkt, några simtag i vattnet och sen var det bara att köra.

Mattias Spaceman tar en selfie under test av cykelbanan.

Jesper med sin patenterade "starke man"-pose

Tävlingsmorgon

SWIM [40:34]
Proffsen startade 5 minuter före oss vanliga dödliga. Sen blev vi insläppta i startfållan och i samma ögonblick som startern sa: ”1 minute to start” blåstes det i ett horn och starten gick. Spanien… Kom iväg okej. Det var trångt, men inte allt för farligt och numera känner jag mig ju normalt sett helt komfortabel. Simmande på i en kontrollerade takt och tycker nog att jag träffar bojarna hyfsat bra. Längst ute på varvet är det bara att konstatera att det går en del vågor; stora dyningar som tydligen skapade en hel del skakiga ben och yrsel vid växlingen. Inget som jag kände av i alla fall.

När vi ska ut på andra varvet känner jag att jag får en kick på klockan som förmodligen träffar LAP-knappen och får den att tro att jag är i växlingsläge. Klart irriterande. Hinner då också se att den redan tickat över 20 minuter och förstår då att det inte kommer att bli någon rekordtid på simningen. Men det oroar mig inte alls just då. Simmomentet i triathlon är liksom något som jag bara ska ta mig igenom på ett någorlunda vettigt sätt. Det är först på cykeln som tävlingen börjar på riktigt. Crawlar mig igenom andra varvet och kommer upp på 40:34. Har väl kanske ett 30-tal efter mig i fältet. 2 minuter bättre än förra året och 2:30 sämre än tänkta 38 minuter. Fattar fortfarande inte riktigt varför det går så pass mycket långsammare i öppet vatten än i poolen.

Far och dotter innan start

PRO-starten - klart laddat

Jag på väg upp ur vattnet - inte sist i alla fall.

T1 [5:48]
Som jag skrivit tidigare, det är en lång löpning från vattnet till växlingsområdet. Närmare 700m uppför med våtdräkt och simmarben är inte att leka med. Får ändå igång benen på ett bra sätt kommer igenom T1 hyfsat snabbt. Ser många som krånglar och tar bra tid på sig. Jag konstaterar att mitt plåster på skavsåret på hälen fortfarande sitter kvar och bestämmer mig därför för att skippa strumporna i skorna. Precis när jag ska hoppa upp på cykeln utanför BIKE OUT blir jag tvungen att tvärnita eftersom en spanjor står stilla på sin cykel och fixar med sina skospännen. Pucko! Blir så där lagom irriterad och får en adrenalinkick som räcker uppför hela första backen.

BIKE [2:42:27]
Under testvarvet av banan samt under andra turer innan CFTV konstaterade jag att det blåste betydligt mer än vad jag varit med om innan (eller i alla fall reflekterat över). I år skulle jag ju köra med 55mm höga hjul isf lågprofil som jag körde med förra året, och det kändes en hel del när det gällde vindfånget. Under träningsvarvet låg vinden mer från nordost än nord och det gav en rejäl sidvind under de sista snabba 3 milen. En ganska byig sådan dessutom. Att få kast med hojen i 60 km/h nedför när en långtradare passerar är inte helt bekvämt. Dessutom gör den osäkerheten att jag inte heller låg i tempoställningen så ofta som jag borde och tappade sålunda fart och tid. Under tävlingsdagen var dock vinden lite snällare och lite mer från nord vilket faktiskt gör en rejäl skillnad i slutändan. Skulle nog vilja påstå att det var identiska vindförhållanden jämfört med förra året.

Fördelen med att ligga långt bak på simningen är att det finns många ute på banan att köra om på cyklingen. Jag plockade i slutändan runt 100 placeringar på cyklingen och blev inte omkörd av en endaste en. Började redan i första backen med att plocka 3 placeringar och kände att jag nog hade benen med mig idag. Får ytterligare ett kvitto på det när jag efter ca 6 km svänger vänster rakt in i motvinden och där med lätthet kunde ligga och trycka i 35 km/h. Vid vändningen upp mot Tesejerague skymtade jag Jesper som då var på väg i motsatt riktning. Helt enligt plan hade han nog simmat runt 8-9 minuter snabbare än jag. Misstänkte att vi skulle cykla ganska jämt och att min chans skulle vara att ta det hela på löpningen.

Efter ca 30 km kommer den första riktigt utmanande stigningen med en rejäl knäpp på 13-14% i början. En av fördelarna med att ha cyklat banan så pass nära inpå är ju då att jag har full koll på vad som komma skall. Vet att det är tungt första 500m, men att det sedan planar ut lite och att jag då kan lägga krutet på att ligga jämt under de återstående 2km av stigningen. Sen bar det av i en rejäl utförskörning och eftersom vinden var lite snällare vågade jag ligga på riktigt bra utför. Överlag vågade jag ligga på riktigt bra utför under hela loppet utan att känna mig osäker. Försökte hålla igång pedalerna hela tiden, ligga i tempoställning och nyttja farten från nedförskörningen när det blev platt eller uppför. Såg en hel del exempel på andra som inte gjorde så och konstaterade att man tappar rejält med fart då.

FLYTTA på dig!

Efter den utförskörningen var det dags för dagens jobbigaste parti med knappt 8 km stigning mot utkikspunkten Chilegua. Inte mer än knappt 5 % i snittlutning, men motvind, slakmota och en pannbensstigning eftersom du i princip ser hela klättringen. Även här var jag bra mentalt förberedd eftersom jag hade väldigt bra koll på hur pass långt det var och hur jag skulle förhålla mig till stigningen. Stretade på bra och höll en jämn och fin fart. Tyvärr är det inte slut där, utan det är en hel del upp och ner innan man kommer till km 65 mellan Pajara och Tuineje. Efter det är det mer eller mindre bara att rulla de sista 25 km ner till Playitas och växlingen. Snittade 43 km/h under det partiet. Uppför sista backen innan växlingen såg och hejade jag på Jesper. Han låg nu ca 1,5 km löpning, 1 km cykling och en T2:a framför mig, runt 10 minuter fortfarande alltså. Insåg att det skulle bli svårt (men inte omöjligt) att ta in. Sjukt nöjd när jag insåg att jag krossat förra årets tid på cyklingen med nästan 15 minuter.

Kort avslutning angånde cyklingen. Jag har som vana att alltid säga typ ”heja XX, bra kört” eller något liknande när jag kör om någon som jag känner igen. Eller om det är en svensk när jag är utomlands (nationalitet står oftast på nummerlappen). Så mellan Pajara och Tuineje, när jag cyklar förbi en ”Emma” gör jag just det. Direkt efteråt inser jag att det ju måste vara Emma Graaf. Och om jag cyklar om henne finns det ju en viss risk att hon är allt annat än nöjd och kanske inte så pigg på att hörs glättiga hejarop. Så om du läser det här Emma och om du blev sur, förlåt! En annan aspekt av det hela var ju att det gav mig själv en liten kick. För även om Emma förmodligen inte hade sin bästa dag, så cyklade jag trots att förbi en proffs-tjej som knäckt IM-distansen under 10 timmar och är Svensk mästarinna.

T2 [1:42]
Hyfsat snabbt. Inga speciella krusiduller. Skippade strumporna eftersom skavsåret på hälen verkade fungera fortfarande. Ut på pigga ben.

RUN [1:38:16]
Så dags att kröna dagen. En grym cykeltid ä ju liksom inte alls värd något om du inte kan följa upp det med en vettig löptid efteråt. Det fina med triathlon alltså. Mina ben kändes bra och planen för dagen var 4:30-tempo i snitt och en 1:35-avslutning. Benen sätts på prov direkt då ca 50 m höjdmeter på en kilometer ska passeras. Jag hakar på fjolårsvinnaren Jens Toft (som är på väg ut på sitt sista varv) i ett 4:30-tempo uppför backen. Väl uppe på krönet försvinner han dock, men mina ben har definitivt kommit igång. Bort till första vändningen i Gran Tarajal går allt som smort. Strax innan vändningen träffar jag på Jesper i motsatt riktning (har alltså tagit en hel del på honom). Hans löpning ser inte så bra ut och jag uppfattar något om ”havererad mage”. Efter vändningen och löpning tillbaka till cykelbanan längst vägen till Playitas har jag 3 ganska jobbiga kilometrar i motvind och uppför. Väl uppe på krönet igen är det dock bara att trampa på ner till Playitas och första rundan runt resorten.

Börjar faktiskt bli riktigt nöjd med mitt löpsteg - här på väg ut på första varvet.

Vid vårt hotell är givetvis min fantastiska hejarklack samlad. Anna, Valencia, Anne och Gustaf hejar mycket entusiastiskt och sin vana trogen får Anna givetvis med sig hela den samlade publiken. Otroligt uppmuntrande och jag tror nog att mitt löpsteg lyfter sig flera nivåer av det. Får då även redan på att jag nu inte alls är långt bakom Jesper och längst strandpromenaden ser jag honom. Tittar nu även ner på min klocka och konstaterar att jag faktiskt har en riktigt bra tid på gång. Inte sub-5, men väl sub-5:10 om jag håller ihop den sista milen.

På väg ut på sista varvet springer jag om Jesper. Jag beklagar den havererade magen men säger åt honom att hålla ihop och komma in på en vass tid ändå (särskilt med tanke på förutsättningarna). Sen börjar den sista kampen. Uppför backen näst sista gången känner jag en antydan till kramp på insida lår, men den släpper direkt när jag får börja springa utför. Sen går det lätt i medvinden och bort till vändningen (inte i Gran Tarajal nu, utan tidigare). Bara 4 km kvar. Ca 500 m efter vändningen, i motvinden uppför, känner jag den begynnande krampen igen. Väljer att gå några meter för att den inte ska få en chans att starta helt. Tar det sen ganska lugnt uppför backen sista gången. Väl uppe på krönet känner jag hur det hugger till igen. Men med 2 km nedför kvar sitter jag säkert. Börjar rulla på i bra fart nedför backen med en begynnande känsla av eufori. Tittar en sista gång på klockan och inser att jag kommer att komma in under 5:10. Passerar min hejarklack för sista gången; dottern springer med i sina flip-flops och ropar ”vad du är bra pappa!”. Det går fort och efter 5:08:47 passerar jag in under målportalen.

Tillbaka för lite poserande i målportalen - tiden som visas är PRO-
startfältets tid, dvs. 5 min tidigare än min starttid 

En glädjestrålande sak, och en med ont i magen.

Pop-frisyr

Post-race
Vilken jäkla kick! Direkt efter målgång får jag en medalj och liten blombukett. Blommorna vet jag inte riktigt varför, alla fick inte men det var väldigt tydligt att jag skulle ha. Kanske var det till de första i varje ålderskategori, eller så var det för att jag såg så glad ut. För det var jag. Den uteblivna känslostormen från Frankfurt kom lite nu istället. Hade det inte varit för solglasögonen och det faktum att jag var alldeles löddrig av svett hade det nog gått att notera en liten tår i mitt öga. Jesper kommer in några minuter efter mig och är just då inte helt nöjd med dagen. Fast trots sina magproblem har han ju hållit ihop det väldigt bra och även han knäckt sin tid från förra året. På Fuerteventura är jag dock fortfarande obesegrad.

Under efterföljande fotografering, kramkalas, gratulationer, stressdrickande av cola och omplåstrande av lätt blödande skavsår sjönk det sakta in; jag hade totalt krossat min förra tid på loppet och dessutom överträffat mina högt satta mål. 24 minuter bättre än förra året; 2 minuter på simningen, 13 minuter på cyklingen och 9 minuter på löpningen. Hyfsat kvitto på att träningen fungerat och att jag lyckats med formtoppningen alltså. Att löpningen borde kunna gå snabbare känns helt naturligt, men att cyklingen skulle vara så pass mycket starkare hade jag inte räknat med. 5:08 räckte till en 7:e plats i H40-44, 60:e plats bland herrar totalt och 33:e plats bland herrar om vi räknar bort proffsen. 216 startande och 194 i mål.

Tidsförbättringen i sig är en källa till glädje. En annan är att jag inte är allt för långt efter t.ex. Mikael Nelker som vinner H35-39 på 4:51. Och han har gjort 9:31 i Kalmar och varit på Hawaii. Så det kanske kan bli folk av mig också. Ser verkligen fram emot halvan i Halmstad nu; simning nedströms, platt cykling och platt löpning. Borde kunna gå riktigt snabbt där!

Så tack Fuerteventura för ett all-time-high. Tävlingssäsongen kunde inte ha startat bättre.

Posering med frun...

...posering med medalj...

...och posering med dagens vapen.