Black River Run - Pace Report [500]

Känns lite stora att mitt 500:ade inlägg på den här bloggen ska tillägnas ett ultrarekord. Eller inte ett rekord egentligen... men väl en sju-helsikes rekorddebut på en 100-milestävling. Att aldrig ha sprungit en tävling längre än en marathon (tror jag i alla fall, rätta mig om jag har fel), och sedan kliva in och vinna en 100-miles (16,1 mil) tävling och samtidigt prestera den 3:e bästa svenska tiden genom tiderna på distansen; det är enormt stort! Och fantastiskt roligt att få vara med om och att få hjälpa till lite.

För det är ju inte mig det här handlar om, utan om Johnny Hällneby. Eller "Maskinen" som han själv kallade sig ibland under tävlingen. Egentligen berättar Johnny sin historia allra bäst själv. Jag tänkte bara lägga till lite detaljer ur mitt perspektiv.

Det hela började för några år sedan när jag och Johnny hittade (tillbaka till) varandra via Fejjan och Funbeat. Vi pluggade ju ihop, eller snarare festade/arrangerade/nollade, ihop i Uppsala under den tidigare delen av 90-talet. Sen blev det som det ofta blir, man flyttar till olika ställen, hamnar i andra sällskap och försvinner iväg ut varandras liv. Och så blir man kompisar på Fejjan och säger att det skulle vara kul att ses, men det blir aldrig något av det. Det närmsta jag och Johnny kom var att Johnny var på vippen att köpa en startplats till Öppet Spår av mig när jag låg däckad i flusan.

Men via Funbeat höll vi alla fall lite mer koll på vad den andra pysslade med rent fysiskt. Jag visst att Johnny var/var på väg att bli en riktigt vass löpare, Johnny höll koll på mina Ironman-planer och så vidare. För några veckor sedan hängde jag ju på Johnny och Ellens ultraintervaller. Och efter det kände sig Johnny tydligen redo att pop the question: "Vill du vara pacer åt mig under Black River Run om 2 veckor? Jag tänkte slå mig in på svenska rekordlistan på 100 miles".

Och det kan man ju inte säga nej till. 32 km (20 miles eller 2 varv på 16 km-banan) i 5:55-tempo låter ju klart hanterbart även så här off-season. Sen blev det korrigerat till 5:45-tempo, men det kan ni läsa mer om i Johnnys blogg.

Pit stop - F1-teamet i arbete. Jag och Erin byter flaskor. Ellen smörjer in knäna med liniment.

Lördagen kom och Johnny började springa. Jag följde honom via BRR:s live tracking och blev imponerad, men inte helt förvånad över hur pass väl han höll sig till planen. Själv var jag långt ifrån lika förberedd som Johnny, men jag hade i alla fall sett till att ladda dubbla batterier till pannlampan och packa kläder för såväl regn som torrt. Prognosen lovade fint väder och det blev det. Eller jag hade faktiskt förberett mig genom att springa en timme i skogen med pannlampa några dagar tidigare. Och snubblat rejält på en rot.

Strax efter 18 satte jag mig i bilen och drog till Västerås. Väl på plats träffade jag på Ellen som skötte langningen (tidigare tillsammans med Sofi som dock hade åkt hem då) och Anders som skulle springa sista sträckan. Erin var ute på sitt pacevarv (och Johnnys 7:e). Vi hade inte fått till någon gemensam träff innan så det var idel nya bekanta. Ellen instruerade mig i rutinerna (bland annat att ringa in och berätta om behov vid varvningen), jag bytte om, Johnny kom in för varvning och sen var det bara att köra.

Första 5 km av varvet var betydligt mer tekniska än vad jag förväntat mig. Sen efter vändningen blev det platt och snabbt efter Svartån. Sen vändning nästan nere i Västerås centrum igen innan varvet avslutades med ett gäng riktigt jobbiga backar på elljusspår. Den lilla pace-plan hade jag funderat ut handlade om att försöka hålla hyfsad fart genom skogen (typ 5:55-6:00), öka på platten (5:30-5:40) för att skapa marginal till backarna i slutet. Hade jag sprungit varvet innan hade jag nog kunnat hålla lite jämnare fart. Nu landade vi dock på 5:45 i snitt på första varvet (precis enligt plan) och 5:52 på andra (5:50 enligt plan). Andra varvet innehöll dock en skölja av huvudet- och kisspaus (under vilket jag noggrant stod och studerade färgen på Johnnys urin).

Resten av mitt arbete gick mest ut på att springa i jämn fart och tjata på Johnny om att få i sig energi. För tjata fick jag banne mig göra. Johnny försökte hela tiden förhala ("jag ska ta gel:en när vi kommer upp för backen där"), luras ("näe, jag fick bara med mig 2 gel") eller spela på sin utsatthet ("jag orkar inte få upp blixtlåset på bältet"). Men tjatandet hjälpte till slut och vätska fick han i sig hela tiden.

Kramkalas efter målgång. Jag är duschad och luktar gott.

Johnny "Maskinen" Hällneby biter medalj som om han inte gjort något annat i livet.

Egentligen har jag väl bara ett par saker att tillägga till Johnnys berättelse och det handlar om mina egna tillkortakommanden som pacer. Eller i alla fall vad jag upplevde som tillkortakommanden. Det första handlar om att jag bara ett par km in på banan gjorde en rejäl vurpa. Min vana att springa på teknisk stig med pannlampa är helt enkelt för dålig. Jag lyfter inte tillräckligt på fötterna. Kände mig som en riktigt usel pacer just då och undrade över Johnnys förtroende för mig efter det. Men det förde faktiskt också något gott med sig, och det var att Johnny kom på att det faktiskt fungerade bättre för honom att ligga före under de mest tekniska partierna och inte ha någon som låg framför och "störde" stigen. Han körde så under resten av varven.

Den andra saken var att jag var så koncentrerad på att se till att Johnny fick näring och påfyllning vid stationerna att jag faktiskt helt glömde bort mig själv. Visst är jag väl relativt tränad nu, men över 3 timmars löpning på bara 1.5 liter vatten (som jag hade i vätskerygga) är faktiskt i underkant även för mig. Och sålunda krampade min vänsterfot (som jag haft lite problem med) och höger framsida lår med 4 km kvar på min pacing. Eftersom jag utropade ett litet "Aj fan!" förstod Johnny vad som hände. För ett kort ögonblick funderade jag på om jag skulle ta en genväg för att häva krampen och sedan ta de sista kilometerna in till mål. Men sen kom jag på att Johnny hade sprungit 14 mil och vem var jag då att lämna in efter 2,8... så jag bet ihop och sprang. Men ont gjorde det och kanske tappade vi någon minut på att jag inte höll upp tempot på samma sätt. Så här i efterhand hävdar jag förstås att jag bara fejkade det hela för att Johnny skulle få känna sig stark. Efter lite kämpande i backarna var dock vid varvning igen. Johnny sprang ut på sitt sista varv med Anders. Jag gick och tog en dusch och bastu. Resten är historia.

Medaljöverlämning - tävlingsledaren fattade nog inte hur snabbt Johnny sprang egentligen. Det var först när
vi satt i bastun tillsammans och jag berättade att J var ute på sitt sista varv som det blev lite fart på honom.

Äntligen vila - Ellen, Anders, Erin och Johnny.

Tack Johnny och resten av Team Pace on Earth; Ellen, Sofi, Erin och Anders, för att lilla jag fick vara och köra det här. Det dröjer förmodligen ett tag innan jag får vara med och skriva svensk ultralöparhistoria igen. Johnny vann med nästan 2 timmar till närmaste löpare och det som han och teamet pysslade med där var något helt annat än vad resten gjorde. Men så blev det ju ett exceptionellt bra resultat också.