Sunday, July 28, 2013

Alpe d’Huez Triathlon – en kort historia om en lång dag [RR]

Min ovana otrogen kommer det här att bli en relativt kort rapport (nåja) från en lång tävling. Än så länge har jag vissa förhoppningar om att kunna publicera en längre rapport/historia i ett annat forum. Vi får se hur det blir med det.

Så här i efterhand måste jag väl medge att om jag vetat hur pass tuff den här tävlingen var hade jag nog tänkt till ytterligare någon gång innan jag bestämde mig för att köra den redan 2½ vecka efter IM Frankfurt. Sträckorna i sig är väl hanterbara; 2,2 km simning, 115 km cykling och en halvmara. Alltså en halv-IM extended. Halvdistansen är nog egentligen min favoritdistans – tillräckligt lång för att vara intressant och tillräckligt kort för att det ändå ska gå att föra med lite mer fart och för att återhämtningen ska gå fort.

Men… kryddan på Alpe d’Huez triathlon, som gör det till en betydligt jobbigare tillställning än den vanliga halvdistansen är den faktum att simningen sker i 14-gradigt vatten, cyklingen innehåller mer än 3000 höjdmeter och den avslutande löpningen genomförs på 1900 meters höjd med ca 600 höjdmeters klättring (Lidingöloppet innehåller som jämförelse ca 500 höjdmeter över 30 km).

Nutella - Breakfast of Champions!
Lac de Verney - start i fickan uppe till vänster, rundning av bojarna (2 st vita),
2 varv och sedan uppgång i den lilla öppningen till höger om starten
Simstarten från förra årets tävling
Jesper (som jag träffade på Fuerteventura) skulle i alla fall köra tävlingen och jag var inte sen att planera in ett stopp på semestern och haka på. Efter en vecka i Nice anlände vi alltså på söndagen till Alpe d’Huez och mötte upp Jesper med familj. På måndag förmiddag körde både jag och Jesper en testrunda ner och upp för de 21 serpentinerna och på eftermiddagen körde vi bil ner till Bourg d’Oisans och köpte nya hjul (mer om det i ett senare inlägg). På tisdagen vilade Jesper och jag testade på löpbanans sträckning och blev lite skraj.

Den långa dagen inleddes med att jag och Jesper rullade de 2 milen och ca 1000 höjdmeterna ner till Lac de Vernay, en kraftverksdamm som det normalt sett inte är tillåten att simma i. Vid briefingen innan meddelar speakern att det är friska 14,2 grader i vattnet. Eftersom kraftbolaget måste stänga av alla till och frånflöden till sjön när vi ska simma, är det inte tillåtet att hoppa i vattnet förrän kl 9.15. Tyvärr är det många som tvekar när de ska i vilket leder till att det är kö för att komma ner i vattnet. Precis när jag kommit ner i vattnet, doppat huvudet och konstaterat att det är skitkallt, går startsignalen. Vi befinner oss då ca 200 meter bakom den tänkta startlinjen. Bra start…

Simningen var två varv i en rektangulär bana. Första varvet gick mer eller mindre åt till att acklimatisera sig till det kyliga vattnet. Lugn och sansad 2-taktsansning var receptet för min del och första varvet kändes långt. Under andra varvet kunde jag faktiskt njuta lite av simningen och faktiskt även njuta lite av det faktum att jag kände mig helt avslappnad med att crawla 2,4 km i 14-gradigt vatten. Hade hyfsat fritt vatten, men emellanåt blev det trångt. Mot slutet började dock kylan tränga sig in i musklerna och jag var glad över att det inte var ett varv till. Vid vattenuppgången (upp för en backe med nästan 45 graders lutning) stod det funktionärer och hjälpte oss upp ur vattnet och det var nog tur det då benen var väldigt kalla och stela. Såg sedan nästan ingen som sprang till växlingen, de allra flesta gick på stela ben.

Sen går det att säga väldigt mycket om cyklingen. Den korta varianten får bli att den var väldigt vacker, väldigt krävande och riktigt trevlig. Hade nog kunna njuta lite mer av den om det inte hade varit för att jag tog totalt slut efter den andra stigningen. Första stigningen – Alpe du Grand Serre, 14,9 km och 1010 höjdmeter – kändes klart hanterbar även om den var lång. Andra stigningen – Col d'Ornon 14,4 km och 563 höjdmeter – är ju egentligen en betydligt snällare sak, men tillräckligt jobbig för att göra slut på mina ben. Trodde sen att jag lyckades återhämta mig under den långa och relativt tekniska utförskörningen ner till Bourg d’Oisans, men ack så fel jag hade. Så fort den första lutningen på Alpe d’Huez (13,2 km och 1071 höjdmeter) tog vid gjorde även min kramp det. Stigningen blev sedan en enda lång kamp mot krampen som kom i alla former och färger. Hade dock gett mig fasen på att inte stanna och lyckades faktiskt med det. I Huez stod Anna, Valencia, Anne och Gustaf och hejade som galningar och gav mig lite kraft för att klättra de sista kilometerna. Klättringen tog drygt 10 minuter längre än vad den gjorde på måndagen med fräscha ben. När jag började närma mig växlingen var jag verkligen orolig över hur jag skulle kunna klicka ur skorna utan att tokkrampa och ramla omkull. Var helt slut som artist.

Vyer som denna gjorde faktiskt inte cyklingen svårare i alla fall
I Huez - bara 4 km kvar av cyklingen, kämpa!
Titta han springer!
Jag lyckades dock på något märkligt sätt både med att klicka ur skorna och att ta mig in i växlingsområdet. Men sen var det betydligt svårare med att få på sig löparskorna. Satt ner på marken och så fort som jag försökte vida till mig mot fötterna för att rätta till skon så krampade någon del av kroppen. Under tiden som jag satt och funderade på hur jag ens skulle komma ut på löpningen så gick segrarinnan i damklassen i mål. Efter drygt 7 minuter lyckades jag dock få på mig skorna tillräckligt bra för att komma väg. Och så började ytterligare ett löpningselände.

Den här gången var det dock inte bara krampen som jag kämpade emot utan även en enorm trötthet. Jag hade ingen som helst energi kvar i kroppen och förstod på att jag förmodligen nog inte heller var helt återställd efter Frankfurt. Jag fick börja gå kortare bitar redan på första varvet (av 3), men var långt ifrån ensam om det. På sista varvet tror jag att typ max 1 av 20 sprang uppför den sista stigningen (ca 1.5 km serpentin uppför), och de som dristade sig att försöka fick kramp. När jag kommit upp till toppen på sista backen och endast hade 2 km nedför kvar till mål kände jag en viss lättnad. Planen var sedan att få till en snygg löpning på upploppet men det gick ju så där när insida lår krampade med 100 m kvar. Bet dock ihop, körde en high-5 med konferenciern och sprang sedan i mål. Den här gången skippade jag det här med att stänga av klockan på upploppet.

Salt kille och söt hejarklacksledare
Finishertröja, återhämtningsöl och en vacker fru, vad mer kan man begära?
Det var alltså den här som jag kämpade för.
En grym upplevelse på många olika sätt. En grymt vacker, spektakulär och häftig omgivning och inramning att köra ett triathlon i. Samtidigt en grymt fysiskt påfrestande och mentalt krävande utmaning. Och därför något som jag är riktigt glad över att ha genomfört och ha en finishertröja ifrån. Kommer jag att göra det igen? Kanske om jag har vägarna förbi och om det passar in i annat schema. Jag kommer däremot i så fall inte att planera in det som en halvdistans-triahlon, snarare som en snabb fulldistans.

Totalt plats 412 av ca 724 som slutförde (821 anmälda) på tiden 8:43:00
Simning  00:50:18 (plats 625)
T1       00:04:42 (plats 424)
Cykling: 05:21:21 (plats 299)
T2:      00:07:02 (plats 693)
Löpning  02:19:37 (plats 483)

5 comments:

Fikasvettot said...

Bra jobbat! Ser ut att vara finare omgivningar än Frankfurt.

NLC said...

Du är ju f-n i mig inte klok ;-)

Middleman said...

Oskar: Betydligt finare omgivningar! Tyvärr blev det inte så mycket enklare för det.

Nisse: Det tar jag som en komplimang :)

Martin Bergström said...

Hej
Kul att läsa rapporten. Jag är också Spifare. Vi passerade upp till AdH samma dag och kollade målgång. Svår att få info om resultaten där. Jag gjorde en TdF tur med 4 kända berg ( col d Gal, Madelene o Mt Ventoux som start.

Middleman said...

Kul Martin! Den enda missen med resan och tävlingen var väl att det inte riktigt fanns möjlighet att cykla lite mer berg (det var liksom inte riktigt läge att göra det dagen före eller dagen efter tävling ;) ). Men å andra sidan finns det ju då en anledning att åka tillbaka. Och ta med en klättringsvänligt linjehoj istället för tempohojen.