Ryggjävel +ANNAT

Här händer det ju inte mycket. Ber om ursäkt för det. Problemet är väl att det inte funnits så mycket att skriva om sen senast (typ Vintermarathon). Anledningen till detta stavas väl huvudsakligen rygg. Eller ryggjävel, ryggskott eller skov, eller nåt.

Förmodligen får jag väl skylla mig själv på något sätt. Dels kanske jag inte skötte mig helt perfekt efter maran. Dels kanske jag var lite väl snabb med att komma igång med träning efter de första naprapatbehandlingarna. 16 km med barfotaskor en vecka efter maran kanske inte heller var en helt lysande idé. Men oavsett vems fel det är eller vad det nu beror på så har det gjort jäkligt ont i min rygg. Och det är inte helt kul.

Till saken hör ju också att jag har en kronisk reumatisk sjukdom:  Bechterews sjukdom (pelvospondylit, ankyloserande spondylit). Fick diagnos på denna 2004 efter en längre tids ryggproblem och utredning med MR, genmarkörer, m.m. När jag kunde medicinera ordentligt så blev besvären betydligt färre och lindrigare. Det allra bästa är i detta fall medicin (inflammationsdämpande) tillsammans med träning. Men det tog ju ett antal år innan jag kom igång med träningen. Oavsett medicinering uppstår dock perioder av försämring av sjukdomen, sk. skov. I dessa perioder uppträder tilltagande stelhet i rygg, låsningar, m.m. Och dessa leder till spända och krampade muskler och mer smärta. Behandlingen är vila, naprapati, massage och pannben.

Innan träningen hade jag kanske 2-4 skov om året; några veckor vardera. Sen jag började träna regelbundet i slutet av 2009 har jag dock inte haft ett enda skov. Träning och medicin har alltså hållit sjukdomen helt i schack, och jag känner att jag fått ett helt nytt liv. Ända fram till nu då... Men med detta i åtanke kan jag nog tycka att det väl är helt okej (och inte helt oväntat) med ett bakslag. Det har ju trots allt varit så bra så pass länge.

Dock, vissa delar av det jag upplevt sen vintermaran har varit riktigt jävliga. Först var det ju sängliggande i framstupa sidoläge i några dagar. Sen var det ju det här med den klämda ischiasnerven i några dagar som gjorde att det fanns en enda smärtfri ställning att ligga, stå eller sitta i. Citodon för att sova på minsann. Men nu, efter ett antal vändor hos naprapaten, massage från min kära fru (hon försöker döda mig, det är jag helt övertygad om, i alla fall känns det som det när hon behandlar mig), piller och lite lugnare träning så tror jag (peppar, peppar) att det är på väg att bli bra.