Bitarna börjar falla på plats?

Ett inlägg som delvis gäller förra helgen aktiviteter. Som en sen replik till förra inlägget. 

Jag upprepade ju "monsterlördagen" igen. Den här gången med en ny sittställning på hojen, men lite annorlunda näringsstrategi och med lite lägre ambition rörande watten på cykeln. Men först så simmade jag. Kanske ett av mina bästa pass någonsin. Ingen märkvärdig serie och inte någon stor fokus på att simma snabbt. Men huvudmålet på 1x2000m gjorde jag på 36:25 med splittarna 9:05, 9:10, 9:08 och 9:02. Inte så märkvärdiga tider alls, men enormt bra för att vara jag. Framförallt med tanke på känslan efteråt (knappt trött) och att det inte var någon MAX-simning. Men trots det pers på 1500 och på 2000m.

Björn skruvar och mäter

Stärkt av detta hoppade jag några timmar (kort vila pga. morgonens bikefit med Björn) senare upp på tempohojen. Tyvärr satt den fast i trainern eftersom det var lite för kallt och lite för blött och grusigt ute för att jag skulle vilja begå utomhuspremiär. Så det blev svettfest i garaget istället. Och segt var det. Sista 30 minuterna var inte mycket att hurra för. I slutänden visade det sig dock att jag "bara" tryckt 5W mindre NP än förra gången så på det stora hela var det väl ok med tanke på att planen var just att dra lite mindre watt för att slippa krampen. Men med dåliga ben och ny sittställning får jag väl se cyklingen som godkänd i alla fall.

Sen löpning och som ett brev på posten kom krampen smygande igen. Dock med en viss skillnad den här gången; jag kunde faktiskt springa mig i genom den med bibehållen målfart. Förvisso lite stappligt men ändå. Först vandrade den (krampen) igenom höger insida lår, sen vänster insida lår för att slutligen slå sig till ro runt knäna och överdelen av vaden i båda benen. Men där höll jag den i schack. I alla fall när jag sprang, gå-avsnitten i intervallerna var lite stela. Trots detta höll jag målfarterna perfekt, 4:40 min/km och 4:20 min/km med en alldeles utmärkt puls.

Vasaloppsfrukost - något av en tradition numera.

Söndagen ägnades åt soffan och Vasaloppet. Jag var självklart stel och ganska trött, men inte alls som förra helgen. När termometern dessutom visade 16 grader på söndagseftermiddagen kunde jag inte hålla mig längre; det fick bli en premiärtur på racer, en dryg timmes lugnt trampande med bara (orakade) ben i strålande sol.

Så för att summera det hela verkar det trots allt som om jag har en form på uppåtgående och att vissa bitar börjar falla på plats. Ytterligare ett bevis på detta fick jag i tisdags då jag körde ett aerobt testpass (20min uppvärmning, 3k@4:48, 3k@4:17 på löpband med 1% lutning) på Eriksdalsbadet. Pulsen låg den nu 5 slag lägre i snitt över hela passet (jämfört med förra testet i slutet av januari) och under sista 2 km låg den på 155 (84%) helt jämt och fint. Så det kanske trots allt finns en möjlighet att knäcka sub-40 på Premiärmilen om några veckor.

Vinterludna, men bara ben.

Och givetvis en cykelselfie med sol